Läs först del 1 (30 oktober 2007), del 2 (3 december 2007), del 3 (16 december 2007) och del 4 (4 januari 2008). Läs också ”Inom verket finns åtskilliga personer som ser det som grovt tjänstefel att göra som cheferna säger” (13 november 2007).
Hå & hej med farbror Frej!
Hej alla barn nu blir det barnprogram!
Titta nu här vad farbror Frej tar fram:
ett litet testkit och nu ska ni höra
vad man med såna små testkit kan göra:
släng dem och testa ej dna
så slipper ni veta vem barns det va!
En migga berättar:
Migrationsverkets verksamhetsområde Besök & Bosättning – ansvarigt för bland annat dem som vill ha uppehållstillstånd på familjeanknytning – hade den 16 och 17 april ett så kallat kvalitetsseminarium på ett hotell i Knivsta. Alla chefer och beslutsfattare inom området var kallade. Syftet med seminariet blev väldigt snabbt uppenbart: utredningarna ska minskas i omfång, och DNA-analyser ska helst av allt bort helt. Det gjordes cirka 600 sådana förra året och enligt den ansvarige chefen var det ungefär 600 för många. Och då har ändå chefens order om att det inte ska göras några DNA-analyser fått så stort genomslag att de bara tillämpas i ett fåtal fall: detta fåtal fall beror egentligen på att den ansvarige handläggaren och beslutsfattaren tar mod till sig, går till sin närmaste chef och begär DNA-analys i ett aktuellt fall. I 600 fall förra året hade alltså en berörd enhetschef gått med på detta. Men detta skulle nu bort. Och hur det istället ska se ut framgår av nedan ordagrant citerade beslut. Det är en lektion i hur Migrationsverket ignorerar det faktum att identitet och familjeband skall vara styrkt när barn kommer till Sverige på anknytning till en påstådd förälder.
”I ärendet har inte förevisats identitetshandlingar, födelsebevis eller liknande. Det är ett faktum att det i åtskilliga av världens länder utfärdas dokument som pass, födelseintyg, vigselbevis etc. under helt andra premisser än vad som sker i Sverige. I vissa fall är det omöjligt eller i vart fall svårt att få ut handlingar av den typen och i andra fall finns visserligen handlingarna, men deras äkthet kan ifrågasättas. Migrationsverket anser att brister i fråga om bevisning i form av dokument såsom exempelvis födelsebevis kan vägas upp av samstämmiga uppgifter som sökanden och anknytningspersonen har lämnat om familjeförhållanden och annat i aktuella och tidigare utredningar. Sådana tveksamheter rörande förhållandet mellan barnet Y och föräldern X avseende det biologiska släktskapet som bör föranleda erbjudande om DNA-analys har inte ansetts föreligga. Med hänsyn till de i huvudsak samstämmiga uppgifterna som lämnats av barnet Y, styvfadern Z samt föräldern X får det anses vara med tillräcklig grad av säkerhet visat att X är barnets mor.”
Finns det något som styrker att X överhuvudtaget är X? Nej, det finns inga identitetshandlingar alls i det här fallet. Finns det något som styrker att Y, som står där vid ambassaden, verkligen har de namn och personuppgifter som lämnats? Nej, det finns inga identitetshandlingar alls i det här fallet. Så det finns inget som visar att X är X, och inget som visar att Y är Y. Finns några dokument överhuvudtaget? Nej, inte så mycket som en papperslapp. Men X säger att Y är dennes barn, så bevisningen är enligt det av cheferna inom Migrationsverket godkända språkbruket ett barn till Y. Sägs det i beslutet att familjebandet är styrkt? Nej, det anses istället finnas något som kallas för ”rimlig grad av säkerhet”. Till saken hör att de muntliga uppgifter som lämnats dessutom bara är ”i huvudsak samstämmiga”.
Jämför nu allt detta med vad riksdagen kom fram till i frågan om när DNA skall användas. Det är direkt hämtat ur själva motivet till lagstiftningen:
”En förutsättning för att rätten till återförening enligt de olika regelverken ovan skall kunna utövas, är att släktskapet kan bevisas. I vissa länder försvåras dock detta av att t.ex. folkbokföringen är bristfällig och ID-handlingarna inte tillförlitliga. Beslutsunderlaget blir då ofta undermåligt, men för att inte omöjliggöra familjeåterförening i dessa fall ställs ofta ett lägre beviskrav än annars vid släktskapsutredning. I SOU 2002:13 konstaterar Anhörigkommittén att detta förhållande inte är tillfredsställande, inte minst mot bakgrund av att det visat sig att det inte sällan kommer barn till Sverige för att återförenas med personer som i verkligheten inte är deras föräldrar. Det har hänt i dessa fall att socialtjänsten har fått ta hand om barnen och placera dem i familjehem.
I SOU 2002:13 föreslår Anhörigkommittén att det för barns bästa införs en möjlighet att på statens bekostnad använda sig av DNA-analys för att styrka ett påstått släktskap mellan sökanden och en person eller två personer i Sverige i ett barn-förälderförhållande. Analysen skall vara frivillig och skall göras när tillräcklig utredning om släktskapsförhållandet inte kan erhållas på annat sätt. Ytterligare en anledning att införa en möjlighet att erbjuda DNA-analys är enligt Anhörigkommittén att samma beviskrav bör kunna gälla för återföreningar mellan barn och föräldrar som mellan andra familjemedlemmar.”
