Ett glädjande konstaterande
Så gott som alla som läser här på bloggen vad miggor och anställda vid hem för asylsökande unga m.fl. skriver, och mina kommentarer och texter, förstår att den ofta ganska starka kritiken inte riktas mot dem som söker asyl eller bara tar sig hit och stannar utan att ens söka uppehållstillstånd. Inte heller riktas den mot dem, som stannar kvar här efter avslag på ansökan och håller sig gömda.
De absolut flesta läsarna förstår att kritiken helt och hållet riktas mot dem på vilka ansvaret vilar att se till att utlänningslagen och migrationsmyndighetens och migrationsdomstolens beslut efterlevs. Och mot Polisen, som inte ser till att de som ska lämna landet också gör det och inte stannar kvar och lever i misär och jobbar svart till dåliga löner eller ger sig in i kriminalitet i Sverige. Frustrationen och kritiken riktas också i hög grad mot den svenska mediekåren (med några få undantag), för att den så ofta rapporterar både slarvigt, okunnigt och felaktigt.
Det är alla dessa aktörer som förtjänar stark kritik, inte de som kommit hit för att få ett bättre liv. Det är mänskligt att vilja söka sig dit där man kan få det bättre, och med den snabba informationen som sprids via internet vet många att det kan löna sig att ta sig till Sverige.
Allt detta förstår mina bloggläsare, ”verklighetens folk”. De, som ska upprätthålla demokratiskt stiftade lagar – riksdagen, myndigheterna , domstolarna, Polisen – har inte samma insikter. Och om bara riksdagsledamöter, myndigheter, Polisen och medierepresentanterna gjorde vad de ska så skulle Sverige bli ett bra och rättssäkrare land. Idag är det en bananmonarki.