Läs först Finland. Sans och balans. (9 april) och Finland. Repliker på min artikel i Hufvudstadsbladet. (11 april). Läs också gärna Finland. ”Hur långt bör en god människa och ett gott samhälle gå i att utarma sig själv i syftet att hjälpa?” (11 april).
Klicka på text- och bildrutan för att se den i större format.
Min slutreplik på Merete Mazzarellas, Lars Hertzbergs och Geo Stenius repliker publicerade idag (12 april) under rubriken Enkelt ta färjan till Sverige och uppleva dålig integration. Kort ur texten, som kan läsas i sin helhet vi länken:
Att lagar inte är något absolut, som han (Geo Stenius, min anm.) skriver, är en självklarhet. Det har jag också påpekat i min insändare och framhållit att man kan arbeta för att förändra ikraftvarande lagar som man inte tycker är bra. Moses krossade stentavlorna med tio Guds bud, människor kan krossa lagar stiftade av människor. Men det måste ske enligt den ordning som man i samförstånd kommit överens om i en stat och inte lättvindigt för att ett antal högljudda personer med ordet i sin makt tycker det.
Jag beklagar att Stenius har svårt med min faktabaserade beskrivning av asylsökande, att det bland dem finns alla sorter. I varje fall i Sverige, det kanske kommer helt andra asylsökande till Finland. Och om man anser att alla från till exempel Afghanistan ska få stanna, ja då innebär det exakt det jag skriver, att rätten att bosätta sig i Finland gäller alla 31 miljoner invånare i landet. Jag säger inte att Afghanistan kommer att tömmas på sin befolkning, jag säger bara att alla i så fall har rätt – om de väl har lyckas ta sig till Finland – att stanna.
Asyl- och migration är, som alla vet, ett område där många svåra frågor uppstår. Skribenterna som i Hufvudstadsbladet replikerat på min artikel vill väl, liksom så många andra som inte har djup erfarenhet av området, som inte förstår vidden av vad de i sin välvillighet och ”godhet” förespråkar.
Det låter som en floskel, men det är absolut inte det, om man tänker efter bara några sekunder, det som statsminister Sipilä sa till folket i mars 2016 efter den stora vågen av asylsökande och migranter :
”Vi håller hjärtat varmt men huvudet kallt. Vi hjälper dem som flyr krig men inser realistiskt att här också finns sådana som inte kommer att beviljas asyl och folk som inte har rent mjöl i påsen.”
Han sa också:
Samtidigt ska vi erkänna att alla inte har rätt att stanna, att välkomsthälsningen inte gäller dem som inte har skäl att beviljas asyl.
Och här ligger just den kärnan jag försökt föra fram: att vi har en lagstiftning (utlänningslagarna är snarlika i Finland och Sverige) och att den ska följas. Alla från Afghanistan, alla som säger sig vara syrier från Syrien, alla som förföljs av sina släkter eller klaner etc har inte – enligt gällande lag – rätt till asyl eller uppehållstillstånd i Finland eller i Sverige. Och då kan deras historier vara hur sorgliga och hemska som helst.
Asylhanteringen kan inte grundas på att ett antal människor går samman och kräver att lagen ska sättas ur spel eller göras om på momangen för att vissa människor tycker och känner något. Som i Sverige till exempel, där en grupp som kallar sig #vistårinteut kräver (!) att alla unga afghaner ska få stanna om de varit i Sverige i ett år för att de tycker och känner något som går stick i stäv med lagen. Andra grupper kanske tycker helt annorlunda, ska det då bli strid mellan olika grupper och den som är starkast vinner? Nej, det är därför vi har en utlänningslag som tolkas av först Migrationsverket, därefter migrationsdomstol (Sverige) resp förvaltningsdomstol (Finland). Dessa instanser har att fatta beslut i varje enskilt ärende och när beslutet är fattat av myndighet och domstol då ska det stå fast. Att #vistårinteut tycker och känner att ”låt våra barn stanna” om unga afghaner från Pakistan, Iran och Afghanistan, det är inget som Migrationsverket eller en domstol ska ta någon hänsyn till. Dessutom så är de faktiskt inte ”våra” barn, de är unga pojkar och män från de tre nämnda länderna. För det andra är många av dem inte ens ”barn”, det har visat sig i andra länder, bland annat i Finland, att när åldersbedömningar gjorts har 65 – 70 procent av de bedömda varit vuxna. Så att asylinstanserna ska låta sig påverkas av sådana här högljudda grupper måste vara helt uteslutet. Myndighets- och domstolsbeslut måste i en rättsstat efterföljas, enskilda personer eller grupper ska inte kunna sätta dem ur spel.
Att vara medmänsklig, att känna för och med människor i svåra situationer är givetvis aldrig fel. Tvärtom. Och det finns sätt att stödja människor som återvänder till sina hemländer för att de inte har rätt att stanna i våra länder. Till exempel genom att hålla kontakt via sociala medier – de absolut allra flesta har ju mobiltelefoner. Och att, om man vill hjälpa ekonomiskt efter att de pengar de återvändande får i återvändandebidrag är slut, göra det genom ett månadsbidrag. Att hjälpa på det sättet har jag själv gjort under åren som asylombud då några av mina klienter fick avslag på sina asylansökningar och lämnade Sverige. Att ta personligt ansvar, att själv hjälpa till, är inte förbjudet. Inte heller att arbeta för lagförändringar, politiskt och opinionsmässigt. Men att till exempel kräva att alla unga afghaner från främst Iran men också Pakistan och Afghanistan som kommit till Sverige ska få stanna här bara för att de är afghaner (vilket alla inte ens är) och har varit här i ett år, det är inte realistiskt och det är inte rätt.
Diskussionen och debatten lär fortsätta.
