Klicka på bilden av affischen för att se den i större storlek.

Det finns mycket att säga om den här filmen. Inte minst att den är ett resultat av Simon Settergrens starka beslutsamhet att berätta om sin pappa som insjuknade i schizofreni när Simon bara var ett år gammal. Simon, som jag själv har nöjet att känna, har haft hjälp av entusiastiska och dedikerade människor både vad gäller manusskrivandet och regisserandet. Men filmen hade aldrig blivit av utan Simons okuvliga vilja. Ingenting fick hindra honom, varken brist på pengar, hans oerfarenhet när det gäller att göra en film eller hans ungdom (han var bara 23, 24 år gammal när han påbörjade det gigantiska projektet). Det här är hans ”labour of love”. Hans historia. Den, som han känt sig ensam i och bland annat därför inte gärna velat prata om. Nu var det dags. Att berätta om det onda och det goda med att växa upp med en psykiskt sjuk pappa – för det är vad schizofreni är: en psykisk sjukdom, inte ”psykisk ohälsa” som kan gå över.

Hjärnfonden, som Simon Settergren engagerat sig i och startat en insamling för, definierar i korthet schizofreni så här:

Schizofreni är en allvarlig folksjukdom som tillhör gruppen psykossjukdomar. Den som har schizofreni kan få hörselhallucinationer, vanföreställningar och förändrad verklighetsuppfattning.

Läs mer om sjukdomen här.

Klicka på text- och bildrutan för att del av informationen.

Simon Settergrens insamling för forskning på området.
I en text och ett videoklipp berättar han om sin pappa
och om filmen samt insamlingen.

Filmen, som hade premiär den 1 mars och visas på biografer runt om i Sverige, har väckt känslor och fått en hel del uppmärksamhet. Skådespelarna har fått goda recensioner: Simon spelar sig själv (i filmen heter han Samuel) och hans pappa av Philip Zandén. Flickan som kommer in i Samuels liv och gör att han börjar frigöra sig från pappan, spelas av Happy Jankell. Alla tre gör trovärdiga rolltolkningar. Simon klarar på ett enastående sätt av att spela sig själv som Samuel, ett konststycke när det handlar om ett så svårt ämne och när det i allra högsta grad berör en själv. Philip Zandén gör ett fantastiskt porträtt av pappan – inte helt lätt att spela schizofren med de ryckningar och ofrivilliga rörelser etc, som kommer med sjukdomen, men kanske mest med de biverkningar medicinerna ger.

Här är några recensioner:

•  Välspelat och vemodigt porträtt om psykisk ohälsa. Aftonbladet 1 mars 2019. Ur recensionen:

 Samuels pappa har schizofreni och tror han är kungen av Atlantis. Den vuxne sonen har hoppat av en statusutbildning i London för att ta hand om pappan och jobbar i en mataffär i kvarteret. Fadern ser sonen som sin prins och varnar honom för kvinnor. När Samuel träffar den glada vänliga Cleo känner han allt klarare på hur mycket den sjuke pappan hindrar hans eget liv.

Philip Zandén är mycket bra som titelfiguren, en man som svänger mellan alla känslolägen. Simon Settergren spelar en version av sig själv, och har byggt manuset på hur han levt med sin egen far. Det är en berörande historia om barn som tar hand om sina föräldrar.

•   Kungen av Atlantis sprakar av kärlek. Sveriges Television 1 mars 2019. Ur recensionen:

Simon Settergren har i manus- och skådespelararbetet verkligen vinnlagt sig om att göra sin pappa rättvisa. Nästan alla scener med far och son är fantastiskt välspelade, har ett känsligt manus och fingertoppskänsla i dialogen. Det är som att det sprakar av äkta kärlek och oro mellan Samuel och pappan. Både Simon Settergren och Philip Zandén sitter perfekt i sina roller, Zandén lyckas spela både yvigt och litet på ett fenomenalt övertygande och gripande sätt. Han är helt jäkla underbar.

•  ”Kungen av Atlantis” hanterar galenskap med varm humor. Dagens Nyheter 1 mars 2019. Ur recensionen:

Samuel bor fortfarande hemma med sin pappa Magnus som tror att han är kung över den fiktiva ön Atlantis, omtalad av den grekiske filosofen Platon. Medan sonen (som han utsett till sin kronprins) jobbar skift i en jourbutik i en förort regerar han sitt kungadöme med treudd (en eldgaffel) från deras stökiga lägenhet.
——–
Det mesta som på förhand skrivits om ”Kungen av Atlantis” har handlat om den långa och snåriga kampen för att över huvud taget få filmen finansierad och färdigställd. Det är därför glädjande att se att den slutgiltiga filmen blivit en sådan rörande berättelse om den skuld och skam som många anhöriga känner.

Sök på nätet för att få veta var och när filmen visas.