Jag gav mig själv ledigt halva dagen idag. Först hittade jag ett par vita jeans på rea för 150 kronor. Sedan drack jag kaffe och åt världens godaste kardemummabulle på NK. Tittade in på Marimekko, och diverse skoaffärer. Rätt snart tröttnade jag på att vara ledig och ville tillbaka kontoret , tillbaka till jobbet.
Men:
vid busshållplatsen på Norrmalmstorg kom plötsligt en kvinna fram och frågade om jag är jag – hon kände igen mig från bloggen (fotot uppe i högra hörnet)! Det var Jenny Nordberg, en jätteduktig tjej som tidigare jobbat på Ekot och sedan på New York Times där hon bl.a. kan ta åt sig en stor del av äran för Pulitzer-priset för inrikesrapportering 2005. Vi har aldrig träffats men har gemensamma bekanta. Vi fick en kort men intensiv och givande pratstund – vad roligt det är med människor som vågar gå fram och ta 
kontakt!
Så kom bussen och då fick jag syn på KarlOlov Larsson i färd med att stiga på den. Jag hoppade snabbt in efter honom (fast det inte var min buss), jag ville gärna prata med honom. KarlOlov var vår mentor och ledare i Filmakademien förra året och det är mycket tack vare honom som jag kom att göra min dokumentärfilm om Vickys Livs (se bl.a. här och här), som nu visats 5-6 gånger på TV8! På Skeppsbron gick KarlOlov av och jag bytte buss. Vi skulle höras igen, han har nya intressanta projekt på gång…
På Renstiernas gata gick jag in i min "hov- och livbutik" Cajsa Warg för att köpa en sallad. Där hade jag turen att snubbla över min underbara gamla vän Elna Koschke, som jag inte sett på mycket länge. Efter en varm kram pratade vi om ditt och datt och Elna delade med sig av sina härliga recept som bara hon kan hitta på. Idag skulle hon bjuda vänner på grillad frukt – mango, papaya, persikor m.m. – med smält gorgonzola. Och så skulle hon göra rödlöksmarmelad. Jag blir alltid så glad när jag träffar Elna, som jag bott alldeles nära och känt så länge jag kan minnas.
Janne
Foto: Merit Wager
Sedan gick jag till Vickys Livs för att se om Janne var där. Det har varit svårt att gå dit sedan Affe dog, men idag ville jag gå och se hur det ser ut nu när familjen står i begrepp att sälja butiken. Janne stod bakom disken klädd i sin dödsskalleskjorta och räknade ihop kvitton. Det gäller att få in pengar från alla som haft kredit nu, när försäljningen står för dörren. Vi gick till Skåningen och tog varsin kopp kaffe och pratade en stund. Jag har känt Janne i 17 år, han har liksom alltid funnits och han är en härlig människa som jag vill ha i mitt liv så länge som möjligt. Helst alltid…
Jag tog en omväg hem och tittade in i några butiker. På Åsögatan gick jag ner i Beyond Retros källare och kom upp därifrån med en orangeblommig blus (ja, jag vet: det låter konstigt) för 20 kronor och en märklig städrocksliknande skapelse i ett tunt, orangegulgrönt mönstrat tyg för 50 kronor. När jag ska använda plaggen vet jag inte, men de är verkligen "beyond retro" och nog ska jag hitta användning för dem. Någon gång.
Reklamkort från Beyond Retro
Och allt detta hände under en halv ledig dag! Det är nog nyttigt att ta lite ledigt någon gång emellanåt och bara gå dit näsan pekar!
Beyond Retros reklamkort, fram- och baksida