En migga skriver, bland annat med anledning av andra inlägg om verksamhetsområdet Besök och Bosättning och om lean-metoden:
Det är ett problem inom Migrationsverket att många enheter, utan att ha belägg för det, gärna klappar sig för bröstet och anser att man är Den Bästa Enheten. Och att andra enheter är undermåliga.
Det finns visserligen gott om undermåliga enheter tyvärr, och det finns inte några direkta skäl att specifikt hänga ut Besök och Bosättning.
Asylenheterna är till stora delar undermåliga och man saknar vissa grundläggande färdigheter som man bör ha för att kunna pröva ett asylärende korrekt.
Man genomför till exempel i de allra flesta fallen undermåliga utredningar. Man verkar inte besitta grunderna i hur man genomför en muntlig utredning, ställer följdfrågor etc. Man kan inte heller bedöma huruvida det behövs en kompletterande utredning utan man går hellre till beslut.
När det gäller beslutsskrivandet har man inte kunskapen eller förmågan att motivera sina beslut korrekt. Man hoppar därför över motiveringen i besluten, i princip i strid med förvaltningslagen. Man anger inte på vilka punkter som man anser att den asylsökandes berättelse inte är trovärdig och man anger inte heller huruvida man tycker att de åberopade asylskälen är tillräckliga för att man skall kunna beviljas tillstånd.
Det kan tilläggas att felaktiga bifall inte heller är ovanligt inom asylprövningen. Det är tvärtom rätt vanligt. Till skillnad från fallet besök och bosättning som till stora delar är bundna av EU-direktiv i sin rättstillämpning, så är det frågan om en rent felaktig rättstillämpning.
Skälen till allt detta är bland annat dels att man har för många små enheter och dels att det är för få jurister i prövningen. Därtill kommer att hela verksamhetsområdet är uselt organiserat.
Lean är kanske ingen universallösning, men att spotta ur sig ett uselt beslut efter två år är inte heller godtagbart. Leanarbetet är riktat mot just det problemet inom asylprövningen. Man bör på sikt även försöka höja nivån på prövningen, förslagsvis genom att koncentrera resurserna till orter där prövningen faktiskt fungerar.
