En migga:
Den 29 december 2011 kl 21:30 sändes i SVT2 ett program – ”Bortom Rubrikerna” – där det berättades som hur det gått för den ögonsjuka bosniska flickan Nadina, som det skrevs och talades så mycket om i början av 2000-talet.
I ett inslag i Sveriges Radio P4 Jönköping den 29 december berättas om dokumentären som skildrar hur Nadina har det idag.
Jag har läst en artikel – Vi sviker dem som behöver oss mest– av Gustav Fridolin Aftonbladet Debatt (29 december).
Nadina, apatiska barn, ”flyktingamnesti” (som inte fick kallas så när det begav sig utan som också av Fridolin kallas för ”den tillfälliga lagen”), familjen Danielian som bodde länge i Ånge och den gamla ukrainska kvinnan Ganna Chyzhevska – allt det finns med i Fridolins artikel. Det är endast ”Farhan” som saknas, den ”ensamkommande somaliern” som utvisades till ”fel” land…
Det verkar som att det har löst sig ganska bra för Nadina i hennes hemland. Enligt Fridolins artikel tack vare frivilliga som sett till att hon fått del av den vård som ”asylsystemet i Sverige förnekade henne”. Men asylsystemet i Sverige är ju inte till för att garantera vård och behandling åt människor i världen som behöver det! Såvitt jag förstått hade varken Nadina eller någon annan i familjen några som helst asylskäl. De kom till Sverige med visering efter att de fått en behandling av Nadina betalad av någon organisation eller stiftelse. Det vore bra om det togs fler sådana initiativ och inte bara från frivilliga. Sverige kunde till exempel bekosta vård och behandling av en del svårt skadade barn från länder där likvärdig sjukvård inte finns. Men det har absolut ingenting med asyl att göra!
Vad familjen Danielian beträffar så är den nu, enligt Aftonbladet, redan på väg tillbaka till Sverige. Passbilder har tagits och mamman har jobb i Ånge. Vems fel kan det vara att familjen dröjde så länge med att skaffa pass? I Sverige krävs (med ytterst få undantag) att alla som kommer hit och alla som bor här kan styrka sin identitet. För att vi ska kunna avgöra vem som har laglig rätt att uppehålla sig här och – givetvis! – för allas vår säkerhet.
Inför dokumentären ”Bortom Rubrikerna” i SVT2 den 29 december, googlade jag lite på Nadina och kom till en sida, avsedd för barn (?) där det stod:
Kanske ni inte vet vem Nadina är för det var så länge sedan. Hon var en flykting från Bosnien som utvisades…
Flykting från Bosnien? Jag vill nog ändå minnas att Nadina (som är från Bosnien) inte kom till Sverige som flykting eller på grund av skyddsbehov, utan hon kom hit enbart för att få en så kallad second opinion då hon hade en svår ögonskada som de främsta experterna i USA (där hon först varit) inte kunde göra så värst mycket åt. Och de kunde förstås inte de svenska läkarna heller.
Av någon anledning ansökte Nadinas mamma och hennes vuxna syster (och bror, om jag minns rätt) ändå om asyl för hela familjen. Jag kunde ha förstått poängen med att försöka få – kanske ett tillfälligt – uppehållstillstånd för Nadinas del (trots att även hon saknade skyddsbehov..), men inte för mammans eller syskonens del. Om Sverige hade varit ett mycket rikt land med världens bästa omhändertagande av personer från alla möjliga länder med olika handikapp så kanske man kunde ha en sådan lagstiftning att människor i andra länder kunde komma hit för vård och behandling på svenska statens bekostnad. Men så är ju inte fallet.
Om Sveriges bristande vilja och förmåga att tillmötesgå utländska sjuka och handikappade barns (och vuxnas och åldringars) behov har vi fått läsa en massa, inte minst i Aftonbladet, under hela hösten. Tyvärr är Aftonbladets (och andra mediers) historieskrivning och rapportering ofta både rent felaktig och motsägelsefull.