En migga är orolig och skriver följande:
Nu krävs det snart ett under för att Sverigedemokraterna inte ska komma in i riksdagen
2008 hände något dramatiskt i Sverige – invandringen översteg det året 100.000 personer. Och då går det inte längre att ens låtsas som att det skulle finnas några ”hårda krav” eller ”stängda grindar”.
Invandringen var inte direkt blygsam åren innan dess heller – men det är något alldeles särskilt magiskt med en sexsiffrig siffra till ett land som inte ens har 10 miljoner invånare.
Och först i december 2008 började vi få något som liknar en arbets- och försörjningslinje genom uppehållstillstånd för arbete – innan dess var invandringen helt utan arbetslinje, utan försörjningskrav, och den offentliga sektorn enligt dess egna socialdemokratiska förkunnare kunde klara av allt. Under denna tid bildades ett klimat i Sverige där ingen ”hjälpare” ens tycker det är konstigt att folk ska få bo i Sverige om de behöver sjukvård, skola, ren miljö och högre levnadsstandard.
Nu lär regeringen stupa på mållinjen ändå, vid valet om 10 månader. En hel del i deras egen regering har satt sig motvalls, och enligt förslaget till försörjningskrav vid anhöriginvandring finns det nu så många undantag att det går att säga att dessa är nästan heltäckande.
Och nu går svenska kyrkan ut och kräver en återgång till tidigare sjukvårdsinvandring, genom att kräva att sjuka ska få stanna.
Och om inte förtroendet för asylinstitutet redan har eroderat hos gemene man så lär det göra det med råge nästa år, för då kommer en dubbelsmäll att slå till i Sverige. Till att börja med råder nu något som nästan kan kallas för massinvasion av ”ensamma barn”. Kommuner tycker inte om att bli uthängda som främlingsfientliga, och de kommer att få rikligt med vatten på sina kvarnar när effekterna visar sig. Det är nämligen så att det ”ensamma barnet” några veckor eller månader efter PUT ofta har en hel familj som flaggar upp sig och som också vill komma hit. Så inte nog med att barnen inte alls var ensamma, det blir en försörjningsbörda för Sverige för dessa anhöriga som enligt förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring är undantagna från försörjningskravet. Och även om inte alla anhöriga beviljas uppehållstillstånd här så kostar förstås också hanteringen av deras ansökningar en hel del.
Och varför det till och med råder något slags inbördeskrig i vissa frågor i regeringen, det kan man verkligen fråga sig. Är inte en invandring på 100.000 per år en tillräckligt hög siffra? Blir folk nöjda först om det är 200.000?
Kommentar: Så funderar alltså en migga, vars funderingar är vanligare än de politiskt korrekta någonsin vill låtsas om. Strutsvarianten är förödande, men som vanligt i detta land så kommer klokheten att slå till ”efter” = efterklokhet.