Det kom ett mejl från en svensk gränspolis:
Efter att ha arbetat som gränspolis i ett halvår kan jag instämma i att hela ”migrationsapparaten” är helt ur funktion.
I min kontakt med Migrationsverket möts jag av misstänksamhet och arrogans. Som till exempel den gång vi hittade en kongolesisk man på stan. Han kunde inte visa upp några handlingar och sökte asyl och hade nyss kommit till Sverige via en strapatsrik resa från Afrika, sa han.
Under det samtal vi hade med honom fick vi två olika födelsedatum. Första gången var han 22 år gammal. Efter att ha räknat på fingrarna blev han plötsligt 17 år och hette dessutom något annat. Efter en stunds utredande fattade polismyndigheten beslut om förvarstagande bland annat för att han ljugit och trixat om vem han var och om sin ålder. Han han hade också en biljett på sig där vi kunde utläsa en tredje identitet…
Eftersom det här var ett asylärende lämnades det över till Migrationsverket. Papper faxades över. På väg till förvaret ringer beslutsfattaren från verket och säger att man hävt förvarsbeslutet! Samtidigt frågar han om vi kan skjutsa mannen till Migrationsverket för inskrivning, vilket vi gjorde. Det var helg. En vakt tog emot oss och bad mannen ta en nummerlapp och vänta på sin tur. Polismyndigheten hade gjort sitt.
Jag blev lite fundersam efter att ha lämnat den nyss förvarstagne mannen i ett väntrum. Han kunde ju bara gå därifrån. Syftet med vårt förvarsbeslut var ju, att vi såg en risk i att han skulle gömma sig. Dessutom hade han ju ljugit om sin identitet (sina identiteter). Jag kände att jag var tvungen att ringa beslutsfattaren på Migrationsverket. Hon berättade då, att mannen fått skriva in sig i sin uppgivna identitet (en av dem) och blivit kallad till Migrationsverket på måndag då han skulle få lämna sina fingeravtryck samt redogöra för sina asylskäl. Jag frågade varför vi hade vitt skilda uppfattningar om förvarsbestämmelserna. Hon svarade: ”Men snälla du, vi utgår inte ifrån att människor ljuger!” Jag lade på luren och frågade mig senare: kom mannen till det möte han kallats till, gick han under jorden, vem var han osv. Underligt nog jobbar både Migrationsverket och polisen utifrån samma lagstiftning. Vi har också samma uppdragsgivare, folket och regeringen. Ändå blir det så fel.
Gränspolisen återkommer i ytterligare ett mejl, där han ger sin tillåtelse till att hans text publiceras, och skriver:
Jag har många historier att berätta. Som historierna om alla de som blivit utvisade, till och med verkställda av polis för att de hållit sig undan. Sedan ploppar de upp igen med ett AT/UT för de ska jobba som reklamskyltbärare åt någon mongolisk restaurang. Detta efter bara någon månad. Är det kvalificerad arbetskraft? Bara en reflektion?
Kommentar: Det är nog bara i Sverige som en myndighetsperson, i detta fall en migga, kan säga till polisen, som talar om att en person söker asyl har två, tre identiteter och olika åldrar: ”Men snälla du, vi utgår inte ifrån att människor ljuger!” I andra länder utgår man, när man har information om olika identiteter och åldrar, snarare från det självklara: att personen ifråga ljuger!
Den snedvridna svenska ”snällismen” är förödande. Förödande är också det, som så tydligt framträder i berättelsen ovan: att myndigheterna Migrationsverket och Polisen, som båda lyder under samma lagar, har samma uppdragsgivare och borde samarbeta och koordinera sina verksamheter, drar åt så olika håll. Varför är det så i Sverige? Vad säger ”ansvariga” om det? Eller finns det inga ansvariga? Har de, som kallar sig ”folkvalda”, kastat yxan i sjön och tänkt att ”det får gå som det går, vi orkar inte ta itu med allt det där jobbiga; vi låtsas som det regnar och lämnar problemen till någon annan.”?