Det språkliga förfallet i Sverige är stort.
Sverige är ett land som inte ens har ett eget officiellt språk och där en språkprofessor brukar sitta i ett program i P1 och – oftast – tycka att man kan säga precis som man vill, det är inte så noga, allt accepteras.
Sverige är ett land där Public Service-televisionen åtminstone för någon månad sedan inte riktigt verkade förstå vidden av den kvalitetsförsämring som, ofrånkomligt, hade drabbat den om den fullföljt sina ursprungliga planer att lägga ut merparten av undertextning och översättning på en extern firma vars (givetvis) enda syfte var att dra in pengar till sina ägare. En viss ändring i planerna (till det bättre) verkar dock ha skett efter starka reaktioner internt och externt. Man kan bara hoppas att det räcker för att de ska rädda denna del av verksamheten från totalt språkligt förfall. Hur kontrollen av muntliga kunskaper i svenska går till när man rekryterar reportrar inom SVT och SR vet jag inte, men det går numera knappast en dag utan flera märkliga felsägningar och felbetoningar som gör att tittaren/lyssnaren missar poängen i vad som förs fram. Ett enda exempel: i ett av de stora nyhetsprogrammen i SVT talade nyhetsuppläsaren om "målsäjarbiträde", d.v.s. hon uttalade "g:et" i ordet "målsägarbiträde" som ett "j". Det betyder att hon inte förstår vad hon talar om och då blir det givetvis också svårt för allmänheten att göra det.
I de stora dagstidningarna – alla utan undantag! – förekommer varje dag otaliga språkfel som inte sällan kräver en del tankemöda för att man ska förstå vad som menas. För att inte tala om ständiga syftningsfel, oförmåga att skilja på "var" och "vart"; "de" och "dem"; "syns" och "ses"; "ta vara på" och "ta tillvara" etc, etc, etc i det oändliga.
Men i Sverige finns det ingen som värnar om språket (inte ens språkprofessorerna!) och i någon sorts bakvänd "alla ska med"-demokrati försöker man få folket att tycka att det inte spelar någon roll hur språket hanteras. Det är en attityd som är förödande och som knappast finner sin like i något annat land. Så, även här, som på så många andra områden, är Sverige unikt på ett negativt och skadligt sätt. Ingen verkar inse vad det innebär att felaktigheter får slå rot, gro och växa; att "Rinkebysvenskan" nästintill hyllas av vissa och tillåts breda ut sig i stället för att den stoppas och alla lär sig korrekt svenska. Förödande är också att mediernas språkhantering hela tiden blir allt slappare, sämre och mer felaktig. För vad det innebär i förlängningen, i en mycket snar famtid, är att Sverige blir ett land med inte bara olika dialekter utan också olika "svenskor" och vi har inte längre något gemensamt språk och språkliga normer att hålla oss till.
I Aftonbladet dag skriver Anne Gjelstrup en debattartikel under rubriken Journalister förslappar vår svenska. Ett talande stycke ur hennes artikel:
"Generellt sett kan man säga: ju yngre journalister – desto sämre svenska. Varje dag ser man i pressen hur illa det är ställt. Man kan inte stava, man kan inte grammatik och man använder ord felaktigt, eftersom man helt enkelt inte förstår vad ordet betyder."
Hon påpekar också, vilket många av oss märkt, att det syns när en ung journalist börjat på en tidning, för:
"Det första som händer är att ordet ”lugn” börjar stavas fantasifullt igen, och sedan rullar det på i det vanliga illitterata spåret, tills någon korrekturläsare griper in.
Och undrar:
"…hur det blir när den gamla stammen av korrekturläsare dör ut. Då kan man förmodligen lika gärna skrota ”Svenska Akademiens ordlista över svenska språket”, eftersom ingen kommer att kunna läsa den."
Folkhemmet är borta, språket har snart helt förfallit och förflackats – vad finns då kvar? Ett land med nio miljoner invånare som är: bidragsefterfrågande, mer sjukskrivna än i andra länder, "någon annan får fixa det"-krävande och som inte ens har nyckeln till mänskligt, socialt umgänge eller till historien och litteraturen. Och för vilka språkinlärning (av andra språk i världen än svenska) blir synnerligen svår. Ett land där spåket är så oviktigt att man tycker att det är "rasistiskt" eller åtminstone "diskriminerande" att tycka att medborgarna ska behärska landets språk. Ett land där de intelligens- och inlärningsmässigt samt ekonomiskt "begåvade" kommer att utkristallisera sig än mer som en elit eftersom de kommer att lära sig både svenska och andra språk. Medan "massan" allt mindre kan opponera sig eller delta i samhällsaktiviteter för att de inte har något (gemensamt) språk. Redan nu är det verklighet att det finns gott om svenskar (s.k. etniska svenskar) som inte klarar av att skriva brev till myndigheter eller läsa ens enklare lagtexter. Tillbaka till forna tiders skrivare, således – det är bara det att det att när folket fördummas och inte behärskar sitt språk till fullo så blir det återigen de fattiga som får betala och de rika och "begåvade" som klarar sig och kan sko sig.
Två av mina (många) tidigare bloggningar om svenska språket finns här (6 december 2005) och här (17 juli 2006).