Det kom ett e-postbrev från en finlandssvensk vän, som sedan många år är bosatt i Sverige:

Det du tar upp i din text Inget daltande med unga mördare och andra grova våldsbrottslingar i andra länder än i Sverige om de makalöst milda straffen i Sverige, där man alltid hittar förmildrande omständigheter varför inte döma enligt lagens strängaste påföljder, får mig att tänka på hur hela mitt liv på något sätt handlat om att förhålla mig till vad som är rätt och vad som är fel. Och därmed har jag reagerat starkt när jag funnit att det bryr man sig inte särskilt mycket om i detta land. En terapeutvän kallade mig för spårhund, vad gällde de sakerna.

Sedan barnsben har det varit så. Jag tror att denna rättskänsla är medfödd, att varje barn känner till den. Ingenting konstigt med det, det sitter i våra gener, annars hade väl människan inte överlevt. Men varje barn har också en fenomenal förmåga att härma, att göra det som det ser omgivningen göra. Varpå det uppstår olika kulturer, beroende på hur man lärt sig att manipulera (eller inte) det som var och en i grunden vet är fel. Indoktrinering – men också överlevnad – kallas det. Människan är så lätt att korrumpera, hur ensam blir man inte om man inte följer kollektivet.

Det har varit intressant – och sorgligt – att ha varit med om utvecklingen och mentaliteten i det land jag flyttade till när jag kom till Sverige från London. Den skiljer sig, helt klart, från det jag varit med om tidigare. Om jag förenklar å det grövsta så uppfattar jag det som att det som fortfarande i Finland uppfattas som beständigt – skillnaden mellan sant och falskt, rätt och fel, ont och gott – har i Sverige grumlats till såpass mycket, att det blivit svårt att finna några riktmärken alls, annat än det som för tillfället är trendigt.

Det är så här du ska tänka, eller inte tänka alls, du behöver bara uttala det magiska ordet ”värdegrund” så kan du få vem som helst att bli skakig i benen. Ingen vet vad detta ord betyder, annat än att det blivit det nya svärdet att svinga med om någon det minsta avviker från, eller ifrågasätter eller ens bara försiktigt undrar om något, och det märks att han kanske tycker annorlunda. Det finns inget annat ord för detta än totalitärt, landet har blivit totalitärt. Numera för vem som helst att se. Vilket Susan Sontag redan 1967 gjorde under sin några månaders vistelse i Sverige och kallade landet totalitärt. ”The creepy country” redan då.

Det är mycket ofta jag hamnar i detta funderande kring rätt och fel, nästan dagligen, när jag läser om hur man handlar eller inte handlar i detta land, Sverige. Det är som om landet förlorat själva grunden som en kultur har att stå på. Man trampar i ett evigt gungfly och har svårt att finna fast mark. Annat än hos vissa intellektuella som gör motstånd. Dessa är allt mera min räddning, då känner jag mig inte längre vara den enda som är motvalls.

Tankelättja, Merit. Tankelättjan är epidemisk. Så bekväm när andra, de ”goda”, tänker åt en, man slipper tänka själv. Man blir snabbt utfrusen, man stör ju sämjan, den goda stämningen, om man avviker. Vilken destruktiv kraft är inte denna attityd bakom sin förföriska förklädnad av trivsel! För sådant krävs social kompetens, att behärska det spelet har blivit landets både kulturella och sociala kapital. En kompetens som kan leda till samma kulturs kommande undergång – såsom icke ”hållbar” i längden.

Klockan är halv elva på kvällen. Jag ska strax återgå till förberedelserna inför en zoomföreläsning i morgon i grekisk filosofi om Kärleken, Konsten och Sanningen. Det lustiga är att att denna föreläsare, som jag gillar, menar att Alla fakta är socialt konstruerade – det är bland annat därför som jag går och läser filosofi, för att lära mig argumentera emot denna postmodernistiska dogm. I höstas läste jag vad Svenska Akademins nyaste medlem, Åsa Wikforss, anser i den frågan. Nämligen att sanningen finns. Och att det är vår plikt att försöka sträva efter den.

Kommentar: Bättre kunde det inte ha uttryckts, än som det uttrycks i texten ovan. Tyvärr.

 

© denna sajt.
Illustrationen  – ”Svarta negationen” – är en tavla skapad av konstnären Waldemar Ihrenbrink, en delvis fiktiv konstnär.