Klicka på textrutan för att läsa artikeln på Aftonbladets sajt.

I Sverige verkar en del vara nästan besatta av tanken på att landet ska få en “kvinnlig” statsminister. Jag förstår inte varför.

På Aftonbladets ledarsida kan man läsa: “Fortfarande ingen en kvinnlig statsminister” och att “Sverige får skämmas inför grannländerna”.  Mycket märklig slutsats. Ur texten:

Fyra av fem statsministrar i Norden är kvinnor, Stefan Löfven (S) är alltså ensam man på posten just nu. En jämställd representation, eller bristen på den, i maktens centrum är ett signalvärde om vad som är viktigt på riktigt och vem som egentligen bestämmer, av lång tradition ofta en man.

“Ensam man på posten”. Jaha. Men vad har könet på den svenska statsministern att göra med vilka som är statsministrar i Danmark, Finland, Island och Norge? Det som är viktigt i alla länder är att statsministern klarar sin uppgift, att han/hon har folkets förtroende och respekt och att han/hon ständigt aktivt – gärna proaktivt! – arbetar för alla medborgares bästa, för hela landets bästa och inte bara för en del av det. Och att han/hon förstår att posten som statsminister ovillkorligt i första hand gäller just det, inte att arbeta främst i sitt eget partis intresse.

Jag tror inte att man i de fyra grannländerna, där statsministrarna råkar vara kvinnor, går och tänker på att Sveriges statsminister inte är en kvinna. De bryr sig inte om vilket kön den svenska statsministern har, utan enbart om att han eller hon är en välutbildad, stark, rak, klok, ansvarstagande, kompetent och kunnig person med ryggrad. En person som förstår sitt uppdrag och har förmåga och kapacitet att klara av det.

Sanna Marin är inte statsminister för att hon är kvinna, det har hon själv flera gånger uttryckt, ibland i ganska i skarpa ordalag. För henne är det nedvärderande att, som media så ofta i början av hennes statsministerperiod drog fram, omnämnas som “kvinna”, dessutom ung, när det för varje tänkande människa står helt klart att Finlands statsminister måste kunna leda och styra landet oavsett ålder och kön.

Klicka på textrutan för att läsa artikeln i Vogue.

I en intervju i magasinet Vogue den 16 oktober 2020, sa Sanna Marin bland annat:

Jag vill bara göra ett så bra jobb jag kan. Jag är varken bättre eller sämre än en medelålders man.

Foto: Lauri Kotila, VNK.

Att medier runt om världen, när hon var helt nyvald, påpekade att hon är ung och kvinna kan man förstå. Men åldern och könet avgör inte, i ett land där det definitivt inte finns någon “feministisk” regering, vem som är lämplig att styra landet. Samma sak torde också gälla statsministrarna i Norge, Danmark och Island. Också dessa länders statsministrar har förhoppningsvis valts för att de är kompetenta, det vill säga valda enligt samma kriterier som män. Den inställningen finns i samtliga de nordiska länderna där regeringarna varken är “feministiska” eller “maskulinistiska”.

Om det är något Sverige ska skämmas för inför grannländerna så är det att landet har en “feministisk” – det vill säga inte jämställd – regering och att dess statsminister inte har riksdagens förtroende, att det tre gånger riktats misstroende mot honom men att han ändå biter sig fast vid statsministerposten som en igel. Det tror jag inte skulle kunna ske i något av grannländerna, att en statsminister som det riktats misstroende mot inte en, inte två utan tre gånger, skulle sitta kvar. Oavsett kön eller ålder.

Det kunde man ha skrivit om i stället för att tro att andra länder bryr sig om fall den svenska statsministern är en man eller en kvinna. Det är faktiskt ett av Sveriges allra minsta problem och som sagt inte det Sverige behöver skämmas för inför sina grannländer. Far from it.

© denna sajt.