Klicka på textrutan för att läsa hela artikeln i Göteborgs-Posten.

“Den som sa det, hon va’ det” är ett vanligt svenskt uttryck som på pricken passar in på en av de mest verklighetsfrämmande och självcentrerade personerna i politiken, vilket många i hennes eget parti nu också tycks ha upptäckt och lämnar det strid ström.

Ur texten i artikeln i GP

Annie Lööf viker inte en tum.

– Centerpartiet kommer aldrig att medverka till att ge Sverigedemokraterna inflytande.

Hon ser stora risker med att släppa in Jimmie Åkessons parti till den politiska makten.

– Att ge ett öppet främlingsfientligt populistparti inflytande över Sveriges regering är en säkerhetsrisk.

Det måste ha gått henne helt förbi – kanske medan hon stod med huvudet ovanför molnen – att hennes parti är betydligt mindre än det parti som en stor del av väljarna helt uppenbart inte ser som “en säkerhetsrisk” eftersom de anger att de skulle rösta på det om det vore riksdagsval. Kan ingen partikamrat upplysa henne om hur verkligheten ser ut: att folket, väljarna, de som makten ska utgå ifrån, inte ser hennes parti som särskilt säkert och stabilt utan i stället, vid val idag, i nästan dubbelt så stor utsträckning skulle se det parti hon kallar “säkerhetsrisk” i regeringsställning hellre än just hennes vinglande vindflöjelparti? Dessutom: det parti som bär den slutgiltiga skulden för den sönderslitande och på så många sätt förödande och dyra Nya gymnasielagen, NGL, där hon tyckte och tycker att afghanska män (och andra som saknar asylskäl ändå – mot lagens intentioner – ska tillåtas slå sig ner i Sverige. Det svek som hon och hennes parti begick när de röstade igenom den lagen kommer folket inte att glömma i första taget. Hon bidrog avgörande till att göra Sverige osäkert, vilket gjort henne och hennes parti till en svajande, oberäknelig part på den politiska arenan, ja rentav till en säkerhetsrisk. Eftersom ingen vet var man har det här partiet med de blötaste fingrarna i luften och de mest snabbvändbara kapporna, beredda att användas precis närsomhelst.

Så här såg väljarsympatierna ut i mars enligt Demoskop som gjort undersökningen på uppdrag av Aftonbladet:

Centerpartiet är inte precis i topp och har faktiskt bara nästan hälften så stort stöd bland väljarna som det parti Annie Lööf pekar ut som en “säkerhetsrisk”.

Det är oroande att den narcissistiska och verklighetsfrånvända attityden hos partiledaren Annie Lööf är så stark och att hennes medarbetare inte lyckas få henne att förstå att den är skadlig utan hellre lämnar partiet och låter henne tondövt fortsätta att till exempel uttala:

– Jag vill fortsätta, jag tycker att det är oerhört spännande i svensk politik just nu och i och med att de här tio åren har haft sådana skiften så är det lite som att jag haft flera olika partiledaruppdrag. Det har gett mig energi.

Me, myself and I. Jag, jag, och jag. Det är därför jag kallar Centerpartiet för “Jag-partiet”…

Man kan alltså verkligen undra hur länge Annie Lööf själv tror att hon är trovärdig med sitt ständigt upprepade mantra: “ett öppet främlingsfientligt populistparti” om ett parti som nästan dubbelt så många skulle rösta på om det vore val idag, som på hennes parti.

Man borde kunna bete sig vuxet och vara lite lyhörd i politiken. Verklighetsfrämmande, narcissistiska och megalomana attityder är inte bara icke önskvärda hos personer med makt och inflytande över hur landet Sverige styrs, de kan också bli säkerhetsrisker. Men när nu så många tongivande centerpartister som svansat kring “Jag” meddelat att de lämnar sina uppdrag och “Jag” står där utan sina viktiga medarbetare så blir det inte lätt att få den uppblåsta (!) ballongen att lyfta vid nästa val. Tur är väl det. Och vilket parti som är mest av en “säkerhetsrisk”, det får folket avgöra. Så som brukligt är i en demokrati.

© denna sajt. Vid ev citat, vänligen länka till originalinlägget.