Alla de mer eller mindre stajlade, jätteaktiva och jättekreativa svenska kandidater till EU-parlamentet marknadsför sig själva som nödvändiga för att livet för medborgarna i 27 EU-länder ska fungera. De verkar tro – eller vilja få andra att tro – att ”the Swedish way” är vad som är bra för alla människor. Trots att oerhört många svenskar bevisligen lever i vad som kallas ”utanförskap”, känner sig diskriminerade och kränkta samt äter mer antidepressiv medicin än de flesta andra samtidigt som de är världens hårdast beskattade folk.
De energiska EU-parlamentskandidaterna verkar tycka att det är deras livsuppgift att få italienare, spanjorer, polacker, österrikare etc med en helt annan syn på vad som gör människor nöjda och lyckliga, att anamma just ”the Swedish way”. Hur verklighetsfrämmande får man vara?
Detta tål att fundera över:
• Behöver vi 349 skattefinansierade ledamöter i lilla Sveriges riksdag? Bland dem människor som arbetar med annat – som advokater, författare, skådespelare etc – medan de samtidigt lyfter fulla arvoden som riksdagsledamöter?
• Om nu alla viktiga beslut som rör 27 länder ändå fattas i EU-parlamentet, behöver då verkligen varje land ha en egen stor och dyr riksdag?
• Behövs det verkligen så otroligt många – och så fruktansvärt dyra – parlamentariker i Europaparlamentet?
• Tror någon att besluten blir bättre i den enorma administration och byråkrati som EU-parlamentet utgör?
Marit Paulsen, kandidat för FP, berättade i TV4 Nyhetsmorgon den 21 maj, om det enda (om jag förstod henne rött) beslut där hon har varit med och påverkat och faktiskt uppnått resultat. Det handlade om salmonellakontroll och det tog nio år innan beslutet var klart…