Be my guest # 141 Staffan Wigelius

Staffan Wigelius, fotograf, översättare och skribent, är baserad i Stockholm men har finlandssvensk bakgrund. Han har arbetat som översättare på SVT. På Bonniers förlag har han gett ut några sedermera prisbelönta översättningar. På senare tid har han debuterat som konstnärlig fotograf med utställning i Dalarna.

Som fotograf och fri skribent arbetar Staffan Wigelius idag med ett par nya projekt, där ambitionen är att få ord och bild att samverka.”

Ibland undrar man hur de ansvariga tänker

Ibland undrar man hur de ansvariga tänker. Eller om de överhuvudtaget finns. Kanske finns de utan att riktigt fatta att de är ansvariga. För så är det ju, effekter av beslut sprider sig som ringar på vattnet, snabbare än tanken.

Idag när jag var ute och handlade slutade mitt bankkort att fungera. Jag kollade om jag hade pengar på kontot, det hade jag. Ändå fungerade det inte: ”uttag medges ej.”

Som en räddare i nöden erbjöd sig en omtänksam kvinna att betala mina inköp om jag swishade motsvarande belopp. Det var vänligt gjort och det fungerade.

Men jag hade inte handlat klart. En butik hade swishbetalning, de flesta hade det inte. Ett ställe föreslog kontanter. Men sen många slutat ta emot kontanter, och bankomaterna blivit allt färre, har få människor kontanter på sig. Jag hade en liten nödkassa hemma i köket men inget på fickan. Många har säkert varken det ena eller det andra.

Episoden fick mig att inse hur sårbart ett helt elektroniskt betalningssystem är. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk och var svagheten kommer att uppträda först går inte att veta. Det kan vara själva kortet, att det slutar fungera eller kommer bort. Det kan vara bankernas IT-system. Det kan vara den mänskliga faktorn – kanske en gammal människa som får en minneslucka.

Ett haveri kan också uppstå av andra skäl. En hel liten stad drabbades häromsistens av strömavbrott. Butiker stängde, utan el kunde fungerade ju inte kortläsarna. Kontanter…? Nej. Bilar kunde inte tankas, telefonernas batterier tömdes sakta men säkert. Fasta telefoner finns knappt mer.

Hur kunde en av samhällets vitala funktioner plötsligt bli så sårbar – betalningssystemet? Den viktigaste orsaken kan mycket väl vara ren och skär aningslöshet.

Utifrån ett överhetsperspektiv kan det tyckas som att fördelarna är många med att överge de fysiska pengarna. Den relativt kostsamma hanteringen av kontanter minskar och likaså risken för rån. Myndigheterna får dessutom viktig information, en högupplöst bild av samhällsekonomin i realtid – varje liten transaktion finns i något system. Kanske finns förhoppningar om att den svarta ekonomin ska dö av brist på näring. När penningströmmarna registreras kan skatt drivas in. Och myndigheterna får dessutom något annat på köpet: det politiskt och mänskligt sett generande systemet med hemlösa tiggare på gatorna stryps sakta men säkert. I brist på sedlar och mynt vittrar företeelsen bort.

Det är ett typiskt nordiskt fenomen att människor så lätt underordnar sig ett system som tryckts på dem ovanifrån. Ingen tycks bekymra sig om integritetsaspekten – möjligheten att helt anonymt köpa en bok, tidning, flaska eller vad det nu kan vara. Idag avläses våra internetvanor i detalj. I morgon kommer våra IRL-vanor att registreras oavsett var vi (eller våra kort) är.

Myndigheterna kan börja tillämpa principen ”follow the money” och följa upp betalningsströmmar, kanske för att kunna bistå med ”råd” när någon medborgare använder sina surt förvärvade slantar till något onyttigt. Kanske kommer betalkorten att automatiskt spärras i vissa kassor när konsumtionen av någon onyttighet blivit för hög.

Men det finns andra viktiga aspekter än den personliga integriteten. Ett samhälle där hela betalningssystemet står och faller med internet – denna koloss på lerfötter – kommer att vara extremt lätt att slå ut med hjälp av fientlig kod. Några välriktade attacker mot banksystemet skulle kortsluta Sveriges ekonomi. Men som fallet med strömavbrottet visar så behöver det inte ens finnas ett ont uppsåt – betalningssystemet kan slås ut till följd av ett simpelt tekniskt fel. Och sådana kommer aldrig att kunna elimineras, saker går helt enkelt sönder ibland.

Det måste finnas ett rimligt mått av säkerhetstänkande i varje samhälle. Därför finns det en försäkringspremie att betala, den kommer vi inte undan. Vitala funktioner måste skyddas med parallella system som kan träda in vid ett haveri. Ett sjukhus behöver ha en reservgenerator som back-up vid elavbrott. På samma sätt måste det finnas en reserv i betalsystemet. När det elektroniska systemet slås ut (oavsett orsak) måste det finnas en beredskap att använda sedlar och mynt.

Myndigheterna måste därför ställa krav på bankerna att tillhandahålla kontanter. Och på samma sätt som myndigheterna för några år sedan ålade varje affärsidkare att ha ett system för elektroniska betalningar så måste myndigheterna nu ställa kravet att också kontanter måste accepteras. Det är en orimlighet att ett lands officiella mynt och sedlar, tillhandahållna av statens Riksbank, inte ska vara giltiga betalningsmedel. Och det är inte bara orimligt, det är också samhällsfarligt.