Att det skulle finnas stora likheter mellan Sverige och dess grannländer Norge och Finland är en sanning med mycket stor modifikation. Skillnaderna torde vara många fler. Bland annat har Norge och Finland bara ca hälften så många invånare som Sverige. Och i ingetdera grannlandet finns heller det åsiktsförtryck som existerar – och ständigt ökar – i Sverige. Inte heller har man i Norge och Finland den typ av ”demokratisk diktatur” som man har i Sverige, där politiker bestämmer om allt och över allt. ”Frihet” är ett ord med betydligt större innehåll i grannländerna än i Sverige.

När svenskar talar om ”likheten” mellan Sverige och dess två grannländer, det ena i öst och det andra i väst, vänder det sig således i magen på mig eftersom jag vet att ”likheten” endast är ytlig. Folksjälen, mentaliteten, värderingarna är inte ett dugg lika – både Finland och Norge har t.ex. i modern tid varit med om krig och sådant formar människor för flera generationer framåt, det formar samhällen och det formar människor.

Om skillnaderna, inte likheterna, mellan Sverige och de två grannländerna, skulle kunna skrivas ett mycket långt inlägg, men jag fokuserar här på skillnaden i  mediehantering mellan Sverige, som skiljer ut sig markant på det området liksom på många, många andra områden, och mediehanteringen i Norge och Finland.

Läs först inläggen Public SERVICE? (24 juli) och Ingrid Lindgren, licensbetalare: ”…helt renons på yrkeskunnande, språkkänsla och saklighet. ” (24 juli).

Här följer ytterligare ett inlägg från en bloggläsare:

Läser på din blogg om hur taffligt SVT skötte rapporteringen av det fasansfulla terrordådet i Norge och kan bara hålla med. Nyhets”ankare” som mumlande tittar rakt ut i intet, korkade frågor och total brist på intelligenta följdfrågor är tyvärr inte något nytt i svensk media. Under i alla fall tio år tycks all journalistik vara utlagd på entreprenad. Det är naturligtvis tråkigt att dagstidningarna inte längre kan hålla sig med de stora staber av heltidsanställda som de tidigare kunnat. Men de är privatägda och har vinstkrav.

Med tanke på de stora licenssummor som SVT inhöstar borde de vara en föregångare som sätter standarden för kvalitet och saklighet, men så är inte fallet. I och med teknikens stora framsteg har det ju blivit billigare att göra TV – inte dyrare.

Vad SVT gör med alla sina pengar är för mig obegripligt. Ta ett program som Mitt i naturen. Det tycks handla om programledarens intresse för friluftsliv. För att ha ett alibi för hans skojande framför kameran, låtsas man filma djur. Inte alltid, för det är ju inte alltid programledaren får syn på några djur, men ibland kan man få se en suddig ripa eller en svart prick som kanske är en järv. Sverige är, med europeiska mått mätt, ett stort land till ytan. Det sträcker sig från kalfljällen i norr via enorma skogar, djupa sjöar och hav, ringlade åar och böljande sädesfält ned till platta och kalkrika söderslätter. Sannerligen borde väl detta kunna bli till storslagen TV? Nej, vi får väl lura hit BBC så att de kan göra en dokumentärserie om svensk natur som SVT kan köpa in för dyra pengar.

Kritiken ökar från dem som måste betala – alltså måste betala – för den  allt sämre kvalitet på sändningar och program Public Service i Sverige erbjuder, men kritiken tas inte på allvar. Värst inom svenska medier generellt, där SVT inte är ett dugg bättre utan lika dåligt som de andra, är att det saknas allmänbildning, det saknas språkkunskaper, det saknas förmåga att värdera nyheter, det saknas äkta engagemang och förmåga att tänka självständigt när så skulle behövas etc, etc, etc. OBS! Givetvis finns också bra journalistik, bra reportrar i Sverige, jag talar om den generella kvaliteten.

Jag har kunnat följa svensk (SVT) och finsk (YLE) Public Service dagligen under många år, och kvalitetsskillnaden, skillnaden i sättet att närma sig intervjuobjekt, skillnaden i pålästhet och allmänbildning samt hantering av landets officiella språk är slående. Dessutom känns YLE inte alls lika politiserat som SVT, vilket är bra eftersom tittarna ju knappast tycker lika politiskt, utan vill ha så objektiva nyheter, dokumentärer och aktualitetsprogram som möjligt.

Sedan den 22 juli, har jag tittat på NRK varje dag (tidigare sporadiskt) och slagits av att dess hantering av nyheter, deras reportrars allmänbildning, kunnighet och professionalitet får 10 poäng jämfört med svenska reportrar (generellt, det finns som sagt alltid undantag även om de är för få) som får knappt 3.

TV Finland (klicka på ”svenska”) och NRK1 (leta efter kanal 1) finns i många Comhem-utbud och helt säkert också i många andra leverantörers. Leta fram dessa kanaler och titta på deras nyheter – det finns svenskspråkiga nyheter varje dag i YLE – och samhällsprogram och debatter, och upplev den avgrundsdjupa skillnaden. Vi borde i Sverige kunna kräva betydligt mer av det Public Service som vi alla tvingas bekosta!

© Denna blogg. Vid citat, länka alltid
till originaltextexten här på bloggen.