Den här texten är skriven av Anosh Ghasri, skribent i bland annat Dagens Samhälle , Nya Wermlands-tidningen (NWT) och Göteborgs-Posten. och först publicerad på hans Facebook. Den är, som alltid när han skriver något, genomtänkt och välformulerad. Den återges med hans tillstånd och utan kommentarer. Var och en som läser texten får helt enkelt tänka och tycka själv.
Det här skriver jag främst av två skäl. Dels för att beskriva vidden av ett fenomen som många kanske inte känner till. Dels för att med ett annat perspektiv synliggöra hur innehållslöst begreppet asyl många gånger är i praktiken.
Den senaste tiden har jag av partikulära skäl haft anledning att, ytterst motvilligt, kontakta den iranska ambassaden i Sverige för att få information om hur man löser ett ärende i Iran.Det andra samtalet blev, låt oss säga, spännande. Efter att ha berättat att jag i ett tidigare samtal fått svar från ambassaden som inte överensstämmer med myndigheternas svar i Iran menade personen att informationen från ambassaden stämmer. Därefter undrade vederbörande vad jag heter varpå jag sade att min fråga är av allmän karaktär. Vederbörande menade då att det är ju endast ett namn som efterfrågades. Jag sa då mitt namn. Personen bad mig att vänta och pausade samtalet. Inget konstigt med det. Sedan sa denne, utan att säga något mer om ärendet, ”Khosbakhtam aghaye Ghasri” vilket översatt till svenska blir ”angenämt, trevligt att träffas/råkas herr Ghasri” (man niar och tilltalar andra med ”herr” och ”fröken” i offentliga sammanhang). Sedan berättade vederbörande, med en annan ton, att det inte var några problem alls och att det går att lösa ärendet härifrån: ”Ni är välkommen hit, vi kan lösa ärendet härifrån. Ni kan också få information om Iran och vi kan diskutera politik i allmänhet. Vi står till tjänst.”
I svenska öron låter det trevligt; angenämt, herr, välkommen, står till tjänst. Inbäddat i uttalandena finns emellertid nyanserna som förmedlar det _egentliga_ budskapet. Nämligen att du, i det här fallet jag, inte är anonym och vi vet vem du är. Att en regims ambassad likt den i Iran i viss utsträckning har koll på vem man är, betyder det att något har förargat dem. Hur förargade de är, eller vad mer det kan tänkas innebära, ja, det är svårare att veta. Man ska inte, som en kunnig och insatt vän menade, övertolka det. Budskapet är dock att ett besök på ambassaden kommer inte att vara lätt eller på något sätt kostnadsfritt; eventuell hjälp är villkorad.
Det jag håller som mest troligt är att deras antenner inte snappat upp namnet på grund av inlägg i debatterna om migration, integration, brott eller dylikt. Utan, som jag håller mest troligt, på grund av dels krönikor och ledare som varit kritiska mot den iranska regimen, dels krönikor och ledare som handlat om antisemitism eller i en eller annan bemärkelse framställt Israel (Irans ärkefiende) i positiv dager.
Rent generellt – och det här förargar i sin tur många så kallade ”exiliranier” och ”politiska flyktingar” men också rätt många på vänsterkanten (i bred bemärkelse) – införskaffar många iranier ständigt nödvändiga dokument för att kunna resa till/semestra i Iran – alltså det land som de en gång flydde ifrån. Här får det hela ett annat spinn.
Det blottar hur enkelt asyl missbruka(t)s. Samma personer som åker till Iran (sitt födelseland) för att sedan, innan de ens hunnit kliva av planet på Arlanda, högt proklamerar att de är politiska flyktingar som dessutom förtrycks i ett rasistiskt Sverige. När de i själva verket har fått en fristad här, och alltså kan besöka ambassaden utan obehag. Syftet är inte att vara oförskämd, men det finns alltför många därute som inte ser de här aspekterna av migration. Att ambassaden samlar information om exiliranier är realpolitiskt sett, som en vän uttryckte det, egentligen inte konstigt; det ligger i deras intresse och de skulle inte sköta sitt jobb om de inte sysslade med det. Deras blotta närvaro här är likaså förståelig eftersom Sverige har (lite väl goda) diplomatiska relationer med landet. Att de därigenom så att säga håller koll på vilka regimkritiska föreningar, organisationer och partier (som jag på intet sätt är, eller har varit kopplad, till) som finns i Sverige är inte underligt. Däremot blir det hela förstås mer obehagligt när det kommer till individnivå. Man är mer blottad då. Men det blir också samtidigt förbaskat svårt att förlika sig med det faktum att personer som lurat ett system, som i sig låtit sig luras så lätt, kan pendla till sitt hemland, medan de som _verkligen_ flydde och inte har satt sin fot i sitt födelseland sedan de lämnade det och valt att proportionerligt (det vill säga utan våld, endast med ord) vara kritiska mot regimen i hemlandet, behöver finna sig i liknande situationer.
Själv är jag förstås inte utan ”skuld”; det är ett aktivt val att skriva eller inte skriva om vissa frågor. Men å andra sidan så har man förverkat sitt värde som skribent om man avstår från vissa ämnen för att de är känsliga, laddade, obehagliga eller kan få konsekvenser. Det handlar således varken om att klä sig i offerkofta eller hjältekappa, utan blott om a) att asyl inte alltid och i alla lägen är ett skydd mot det som man en gång flydde ifrån, b) det är inget som alltid beviljas på rätta grunder, c) att grupper bland exempelvis iranier, irakier, kurder och afghaner så lätt kan dra den svenska staten (men också andra europeiska länder) vid näsan _samtidigt_ som de gråter ut på kultursidor om allt orättvisa de utsätts för i Sverige.
Klicka på textrutan för att läsa artikeln i Aftenposten.
Länk till en artikel i norska Aftenposten för knappt två år sedan, 30 december 2018, som visar hur stor andel av dem som beviljats asyl i olika grupper besöker hem-/födelselandet – vilket i sin tur inte är möjligt utan handlingar som utfärdas av ländernas ambassad, konsulat eller motsvariga instanser. I artikeln finns också grafik som visar hur många procent av dem som sökt och fått asyl i Norge som har besökt sina hemländer.
Lästips
• Asylinvandrade reser på besök till sina hemländer som de sökt skydd gentemot – 12 september 2017. Ur texten, som innehåller flera exempel och länkar:
Tyska medier har rapporterat att flyktingar har semestrat i de länder som de har flytt ifrån på grund av förföljelse. Hur ofta har detta hänt och vilka konsekvenser får det för de flyktingar som gör så?
———-
Den 27 augusti citerade Welt am Sonntag lokala medier som skrev att Utlänningsbyrån i delstaten Baden Württemberg har dokumenterat över 100 fall där flyktingar har rest till sina hemländer, ibland flera gånger, och ändå lyckats behålla sin skyddsstatus som de erhållit som asylsökande. Medierna baserade sin rapportering på en undersökning som gjorts av det tyska inrikesministeriet. Flyktingarna reste på affärsresor och familjebesök till sina hemländer.