Klicka på textrutan för att läsa artikeln (den kan ligga bakom betalvägg…).
Anna-Lena Laurén skriver i Dagens Nyheter (som skriver hennes namn fel i rubriken…):
Ett språk som är fullt av omedvetna fel är mycket svårare att förstå och tar längre tid att läsa. Man är tvungen att gissa sig till vad vederbörande egentligen vill.
Många vuxna, högutbildade svenskar skriver som krattor, behärskar inte idiomatiska uttryck, gör syftningsfel och använder svenska ord som om texten var skriven på engelska. Jag gör mig över huvud taget inte lustig över detta, det är bara sorgligt. Lika sorglig som den dom-reform jag förstår är oundviklig. Inte på grund av att ”språket hela tiden ändras”, utan på grund av andra problem.
Kommentar: Som korrläsare, språkgranskare och finlandssvensk (eller som det heter på den nysvenska som jag inte heller har anammat: ”person med annan bakgrund”) håller jag med till hundra procent.
Vidare ur texten:
Debatten kring ”dom” är bara en liten del av ett mycket större problem. Språkörat hos många svenska barn får inte utvecklas, förmågan att läsa och höra nyanser övas inte upp. Att grammatiken då blir en jobbig börda är självklart. Man börjar ge ut lättlästa, slätstrukna versioner av kvalitetslitteratur, eftersom det är det enda språk barn förväntas kunna ta till sig.
Kommentar: Jag mår illa när jag tänker på hur fattigt många svenska barns språk blir/är när deras ordförråd med berått mod minskas genom ointelligenta åtgärder som att förenkla språket intill dumhetens gräns. Men också genom att censurera (censurera!) böcker som innehåller ord som några personer bestämmer ska tas bort för att någon kan bli ”kränkt” över dem. Det är dessutom historierevisionism att agera på det sättet. Och både obehagligt och skrämmande att censur, historierevisionism och fördumning aktivt bedrivs i Sverige.
Detta stämmer också, på pricken. Det ser och förstår finlandssvenska Anna-Lena Laurén och jag:
Språkrådets nya chef Lena Lind Palicki beklagar i SVT att någon vågar fråga ”vad får de egentligen lära sig i skolan?” Det låter på henne som om frågan inte bör ställas. Jag antar att svaret är för deprimerande.
Att den svenska skolan har problem har knappast undgått någon. Det största problemet är en blandning av frejdigt marknadstänkande och en vördnadsfull inställning till allt som kan uppfattas som framstegsvänligt. Svenskar älskar att tala om hur det inte går att definiera svenskheten, men som icke-svensk kan jag tala om att det går alldeles utmärkt. En central del av svenskheten är skräcken för att på något sätt uppfattas som bakåtsträvande. Svenskar är mycket stolta över att de inte bryr sig om att någon bränner svenska flaggan. Däremot skulle de bli ytterst förolämpade om någon påstod att Sverige inte ligger i framkant.
Detta, som också uttrycks i krönikan i Dagens Nyheter, är något också jag sörjer över. Varje dag.
Kommentar: Som så mycket annat som man slapphänt har låtit förfalla, slinka undan, som man struntat i att ta tag i, upprätthålla, vårda och vörda i den forna Humanitära Stormakten, som Sverige kallades under en tid, så låter man språket förfalla till den grad att människor inte längre kommer att förstå varandra. Alltså så som Anna-Lena Laurén – och jag – upplever att det redan till stor del är. Sverige är redan på god väg att inte ha ett officiellt språk som behärskas av dess medborgare, att det inte finns ett gemensamt språk att kommunicera på. I min värld är det inget mindre än en katastrof. Och jag har larmat om det otaliga gånger, men det är som att så och skrika i den värsta orkan: ingen hör det.
Också i Anna-Lena Lauréns avslutande ord instämmer jag:
En sak kan jag däremot göra, nämligen att vägra följa direktiv. Ni får mig inte att skriva dom.
Detsamma gäller för mig.
Lästips
• Är det av lathet vi ska skriva dom istället för de och dem? – Skolvärlden 4 maj 2022. Ur texten:
Men hur svårt är det, egentligen? Vi kan repetera:
”De” är subjektsformen och fungerar som andra subjekt i meningar, det vill sägs som den eller det som utför något i satsen. Andra pronomen som anges i subjektsform är ”jag”, ”vi” eller ”han”. Om du är osäker kan du därför prova att byta ut ”dom” mot dessa pronomen och fungerar det ska du använda ”de”.
”Dem” är objektsformen och kan bytas ut mot andra objektsformer som ”mig”, ”oss” eller ”honom”. Ett objekt utsätts för något som sker i satsen och är passiv. ”De såg dem”.
Inte så svårt, väl? Jo, kanske i det sista fallet med ”han” för där kommer vi till ytterligare en språklig ”sjuka” som vi kan beröra när vi ändå är igång. Det heter inte ”jag såg han”, eftersom vi då får två pronomen som skrivs i subjektsform i samma sats. Pronominat ”han” ska här stå som objekt: ”honom”. Det verkar fler veta gällande den feminina formen, då det inte alls är lika vanligt att formulera sig: ”jag såg hon”.