Sverige är unikt, i inget annat västland som jag känner till är åsikts- och yttrandeförtrycket samt kränkthets- och diskrimineringsindustrin så kompakt som här. Jag har skrivit om det i hundratals inlägg på bloggen, sedan maj 2005. Jag har varnat för det som nu skett: att Sverigedemokraterna vinner terräng och kommer in i riksdagen med god marginal, när man struntar i att ta människors legitima oro på allvar och låtsas som om allt är frid och fröjd när det inte är det.
Medier och politiker läser bloggen och jag kan absolut inte förstå att de inte lyssnar och tar in de starka berättelser ur verkligheten som t.ex. miggorna förmedlar här och ingen annanstans! Man torde kunna anse att politiker begår kontinuerligt tjänstefel när de inte tar upp de farhågor och den oro som människor, som de ska företräda i riksdag, regering och kommuner, ger uttryck för. Och att medierepresentanter sviker sitt journalistiska uppdrag när det inte rapporterar allsidigt utan ensidigt om den mycket illa skötta asylhanteringen, där den största anledningen till det parlamentariska läget som råder i Sverige idag kan sökas.
Läs här ett mejl från en bloggläsare och ett brev som hon bifogar. Här är det stycke som gör mig mest bedrövad (och förbannad!):
Jag hade velat underteckna med mitt eget namn, som brukligt, men jag vågar inte. Så hätsk har stämningen blivit mot SD och deras väljare, och jag är ärligt talat rädd för att stå för mina åsikter – något jag aldrig varit förut och som jag aldrig trodde att jag skulle behöva vara i vår trygga demokrati.
