Kort rapport från min nytyske (svensk som utvandrat till Tyskland) korrespondent:
I Bayern börjar man också få problem med kostnaden för ”ensamkommande flyktingbarn” så man ska nu börja med fördelning över hela landet.
Kostnaden per ”flyktingbarn” ligger här på 60.000 euro/år, alltså hälften/tredjedelen av i Sverige.
I artikeln Hohe Kosten für unbegleitete minderjährige Flüchtlinge i Die Welt den 13 juli, sägs bland annat:
In einem Interview der «Mainpost» (Montag) erläuterte er, für jeden unbegleiteten minderjährigen Flüchtling müssten jährlich rund 60.000 Euro ausgegeben werden.
«Bei aktuell 8500 unbegleiteten Flüchtlingen in Bayern kommt man da auf eine Summe von rund 510 Millionen Euro. Und wir haben erst Jahresmitte.»
Med viss översättningshjälp ser texten ut så här på svenska:
I en intervju med ”Main Post” (måndag), förklarade han (Landkreistagspräsident Christian Bernreiter, CSU) att varje ensamkommande minderårig flykting årligen kostar cirka 60.000 euro (cirka 592.000 kronor).
”Med nuvarande 8.500 ensamkommande flyktingar i Bayern blir summan cirka 510 miljoner euro per år (drygt 5 miljarder kronor ). Och vi har bara kommit till halvårsskiftet. ”
I Sverige kostar 8.500 ensamkommande minderåriga asylsökande långt över det dubbla (nästan tre gånger så mycket), jämfört med i Bayern. Och hit kommer, enligt Migrationsverkets prognos, i år uppåt 12.000.
2014 kom 7.049 ensamkommande påstått och faktiskt minderåriga personer till Sverige och sökte asyl. Samma år avgjordes 4.334 ärenden gällande den här kategorin. Av dem fick 3.269 bifall. Endast 509 fick avslag. I 83 fall skulle asylprövningen övertas av annan stat inom ramen för den så kallade Dublinförordningen, det vill säga Sverige prövade inte ansökan i sak. I 473 fall handlade det om
övriga ansökningar Migrationsverket ej prövat i sak, exempelvis avskrivna ansökningar. En ansökan avskrivs bland annat när den sökande avviker eller återtar sin ansökan.
Att bifallsandelen är så hög är något förvånande eftersom utlänningslagen inte undantar ”barn” från kravet på skyddsskäl och inte anger att de lättare ska kunna beviljas uppehållstillstånd i Sverige enbart för att de är barn. Även Migrationsöverdomstolen (Migrationsöverdomstolen: ”Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig.”) har klart och tydligt i en dom från februari 2014 uttalat sig och konstaterat att:
Det är den asylsökande som har att göra sannolikt att han är minderårig. Denna princip gäller även ensamkommande barn. I första hand är skriftlig bevisning relevant.
Och i texten En migga resonerar om kravet på att asylsökande ska ”göra sin identitet sannolik” anges att:
Enligt Migrationsverkets rättschefs rättsliga ställningstagande så ska asylsökande göra sin identitet sannolik, annars beviljas inget PUT. Detta gäller såväl ensamkommande barn som vuxna asylsökande.
En migga undrar, med anledning av ovanstående:
Varför bemödar rättschefen sig om att skriva ställningstaganden som blir meningslösa när de sedan inte följs i praktiken?
Det finns väldigt mycket att undra över när det gäller den svenska ”asylindustrin” – som den med rätta torde kunna kallas idag eftersom systemen blivit allt mer industrilika på grund av de stora mängder asylsökande som kommer till Sverige. Men politikerna har abdikerat (eller aldrig på riktigt orkat sätta sig in i hela problematiken); medierna har inte tillräckligt kunnigt folk som skulle kunna ge en allsidig bild. De journalister som är kunniga kan inte tala klarspråk om hur det ligger till eftersom sanningen inte är vad som kallas ”politiskt korrekt” på de redaktioner där de arbetar. Därför får allmänheten inte veta det de i ett fritt land har rätt att få veta: hur det ser ut i verkligheten. Det vill säga hela bilden av asylinvandringen, inte minst vad gäller de ”ensamkommande barnen”, varav 80 % år 2013 var mellan 15 och 17 år (enligt egen utsago), de flesta pojkar/unga män.