En anställd vid Kriminalvården skriver och berättar (och har givetvis gett sitt tillstånd till publicering):
Inte sjutton trodde jag att jag någonsin skulle komma att skicka ett mejl till dig!
Jag är anställd inom Kriminalvården. För mer än ett år sedan bad en kollega mig att uppmärksamma vilka som sitter på vår avdelning och det blev början på något nytt – en slags insikt om att jag burit ett filter över mina ögon. Jag började läsa domar, dra paralleller, titta på REVA-samarbetet och allt detta fick mig att se att det fanns en del saker som inte stämde.
Något som man borde titta närmare på är utvisning i dom som skiljer sig mycket åt beroende på domstol och beroende på domarnas dagsform. Vi upprepar om och om igen på jobbet att det inte finns någon logik när det handlar om utvisning i dom.
Det skulle också vara intressant om någon uppmärksammade de så kallade EU-migranterna och hur många av dem som faktiskt begår brott. Efter tredje gången kanske de blir utvisade i dom, vilket ofta också ganska smärtfritt kan verkställas. Det är dock inte särskilt ovanligt att de dyker upp i Sverige igen, en kort tid därefter. I vissa fall för att det inte finns någon inre kontroll inom EU och i vissa fall för att gränserna mot yttervärlden inte heller är vattentäta.
Som EU-medborgare får man enligt reglerna bara uppehålla sig i ett annat EU-land i tre månader utan försörjning och därefter ska man registrera sig hos Skatteverket eller motsvarande myndighet i annat EU-land. Men vem kontrollerar att detta efterlevs?
Jag skulle kunna beskriva många enskilda fall om jag tar mig tid. Berättelserna man får höra här är av synnerligen märkligt slag. Såsom dessa:
1) En yngling som uppger sig vara från Syrien och står under övervakning efter tidigare villkorlig frigivning, dyker upp med en annan identitet på häktet och får ringa hem till sin far och syster i Tunisien utan att någon höjer det minsta på ögonbrynen. Han körs fram och tillbaka till ett av Migrationsverkets förvar för daktning, vilket han vägrar låta göras, samtidigt som fingeravtrycken redan finns hos Polismyndigheten.
2) En est som efter flera avtjänade fängelsestraff äntligen får ett avvisningsbeslut från Polismyndigheten och fem års återreseförbud, dyker strax därefter upp vid ett villainbrott i Stockholm med argumentet att han ville uttrycka sitt missnöje över hur han bemötts i Sverige.
Kommunikationen mellan Polisen, Migrationsverket och Kriminalvården fungerar ganska dåligt. De fall där kommunikationen ofta fungerar bra är fallen som gäller utvisning i dom. I andra fall haltar det något otroligt. Information finns ofta tillgänglig enbart i domen och gränspolisen får sällan information om andra klienter om ingen på anstalten tar sig tid att meddela dem, och då kan det finnas något gammalt avvisningsbeslut som ingen annars skulle ha uppmärksammat.
Hos Kriminalvården handlar det främst om bristande förståelse och dålig insyn i andra myndigheters verksamhet och beslut. Sammantaget kan inte REVA sägas ha gett så mycket, utom att utvisning i dom uppmärksammats och att det finns klara instruktioner för hur man ska gå till väga i förekommande fall.