Johan Westerholm skriver på sin blogg under rubriken Det mest förbjudna om ”att utmana begreppet ”ensamkommande flyktingbarn”, med anledning av min artikel i Svenska Dagbladet: Hur många ensamkommande barn är vuxna?
Jag har under en tid följt hans blogg och många gånger blivit glatt överraskad över hans raka och tydliga sätt att skriva och hans helt egna tankar och förslag till lösningar på olika samhällsproblem och annat. Det känns bra att ha hittat en blogg som jag gärna läser, det finns inte så väldigt många som är välskrivna, reflekterande, har en del humor ”mitt i eländet” och är skrivna på ett sätt där man inte känner att vederbörande ständigt går omkring med ett blött finger i luften för att få ledning om hur och vad han kan/får/bör skriva!
Ur texten om det mest förbjudna:
Detta är kanske det mest förbjudna området att prata om inom flyktingpolitiken men likt Wager är jag övertygad om att om vi inte på ett evidensbaserat och sakligt sätt kan lyfta upp problem så kommer vi aldrig kunna lösa dem. Wager är en sjusärdeles modig kvinna och det är inte utan att jag, med fler, önskar samma mod från den politiska nivån. Problemen, och systembristerna, försvinner inte för att vi inte vågar prata om dem vilket jag vet minst ett par ledande – och rätt högljudda – debattörer vill göra gällande. De är väldigt snabba att mula SD-kortet i ansiktet på alla som vill försöka göra något åt systembristerna. Även de som är de mest förbjudna att tala om.
Kommentar: Att inte tala om livs- och framtidsavgörande frågor är fegt och fel. Att göra det ska vara normalt i ett fritt och demokratiskt land. Ska vara det, alltså. Och det är ingen annan än vi själva som kan se till att det också är så.