Eftervalsdyningar
Det mesta har hela tiden handlat – och tycks fortfarande göra det!? – om vad man ska göra ”för att inte knuffa väljarna i SD:s famn”, det vill säga man har talat om symtomen, inte om problemet/sjukdomen. Alla, så gott som utan undantag, i offentligheten förfasar sig över det hemska i att 13 procent av de röstberättigade (närmare 800.000, läste jag någonstans) röstat på SD. Så gott som alla söker svaren på detta på fel ställen. Och kommer upp med förklaringar om ”växande klyftor” och ”dåliga resultat i skolan” och ”utanförskap”. Ja visst, men allt detta är ju – återigen – symtom, inte ”sjukdom”! Symtom som uppkommer på grund av något. Och det är detta ”något” som svenska journalister och de flesta svenska politiker antingen helt enkelt inte har förmågan att se (och då ska de inte vara politiker eller journalister) eller ser, men vägrar lägga upp på bordet av anledningar som är höljda i dunkel, för att inte säga i totalt mörker (och då ska de inte heller vara politiker eller journalister).
Hur skulle det vara att nu, äntligen (chansen har funnits i fyra år!) börja tala om vad det egentligen är som gör att så många söker sig till SD? Eller ska man verkligen tassa runt och floskla på i fyra år till och sedan förfasa sig i ännu högre tonläge över att SD får 20 procent eller mer av rösterna i valet 2018?
Några av mina enkla recept – som man kunnat ta del av här på bloggen i många år – är bland annat:
- läs och begrunda på djupet vad miggorna berättar – och berättat i åratal
- studera asylstatistiken för de nordiska grannländerna som har nästan identisk lagstiftning som Sverige och fundera på om det är Norge, Danmark och Finland som gör fel eller möjligen, kanske, eventuellt den humanitära stormakten itself
- lyssna på lokalpolitiker i kommuner i landet som inte klarar bördan av en ständig inströmning av människor utan en aning om hur man lever i Sverige och utan att det finns skolor, sjukvård, bostäder åt alla som kommer
- lyssna på folks oro över den stora ”asyl”invandringen* till Sverige som nu också starkt har börjat oroa grannländerna.
Vad är det som är så svårt med det?
* Citattecknet kring ordet ”asyl” får sin förklaring om man läser vad miggorna rapporterat under många år om asylbedrägerierna. Det är där det måste bli ordning! Den huvudlösa hetsen att snabbutreda (=knappt utreda alls eftersom det kommer så många att proceduren forceras) måste få ett slut och man måste i Sverige, som faktiskt också har en skyldighet att tänka på sina grannländers säkerhet och framtid, börja följa lagen och inte bygga på med en massa undantag genom mer eller mindre plötsliga och mer eller mindre godtyckliga, oftast helt onödiga ”rättsliga ställningstaganden” som till viss del sätter lagen, eller åtminstone dess intentioner, ur spel. Sverige ska inte heller fortsätta att bevilja permanent uppehållstillstånd och medborgarskap åt människor som inte styrker sin identitet (människors oro över vilka som släppts, och släpps, in är i allra högsta grad berättigad, fråga Säpo!) och därmed inte heller sin asylhistoria. Uppehållstillstånd som getts på falska grunder ska dras tillbaka och de som har fått avslag på sina ansökningar ska lämna landet och inte kunna stanna kvar illegalt. Allt detta gynnar landet, folket och de faktiska flyktingar som är i behov av skydd.
Läs här på bloggen under Asyl&Migration, ta del av vad som finns dokumenterat sedan snart åtta år i en evig ström av rapporter från miggor (finns också samlat i två böcker – Inte svart eller vitt utan svart och vitt – som direkt kan laddas ner som e-böcker för 30 kr styck), HVB-personal på boenden för påstått (majoritet?) och faktiskt (minoritet?) minderåriga asylsökande, från poliser som hanterar utlänningsärenden med flera. Dessa berättelser har tigits ihjäl alldeles för länge, hade man inte tigit ihjäl dem så hade kanske (troligen!) det politiska landskapet idag sett helt annorlunda ut. Till gagn och nytta för alla som bor i Sverige.
© denna blogg. Korta citat tillåtna, länka alltid till det här inlägget.