Läs först: Besök i Skåne på två sinsemellan mycket olika boenden, Blinkarp lilla stjärna där. Del 1., Blinkarp lilla stjärna där. Del 2., Blinkarp lilla stjärna där. Del 3. och Blinkarp lilla stjärna där. Del 4.
Efter att vi lämnat asylboendet Blinkarp, beslöt vi oss för att försöka få en bild av hur det såg ut vad gällde de många falsklarm som vi hade hört utlöstes där och som Räddningstjänsten fick rycka ut på. Alltså bakgrunden till larmen, antal och kostnader. Eftersom sådana uppgifter är offentliga, tog vi reda på om det fanns fog för talet om att det var oproportionerligt många alarm som kom just från asylboendet.
De siffror vi fick fram var att det under 2013 utlöstes totalt 250 larm i Svalövs kommun. 27 av de utlösta larmen kom från Blinkarps asylboende. Såvitt vi förstod var samtliga falsklarm, men om jag har fel på den punkten så hoppas jag att någon som har andra uppgifter hör av sig så att jag kan göra en rättelse. Under 2014, fram till den 8 juli som var den dag då vi besökte Svalövs kommun, hade 19 larm utlösts av asylsökande på boendet. Det är orimliga proportioner och det måste givetvis ses som helt oacceptabelt.
Vid varje larm åker åtta man ut till det larmande stället. Det är ju väldigt många som då inte är tillgängliga om det skulle komma ett annat, riktigt larm från någon annan del av den till ytan stora kommunen! Varje larm kostar 5.500 kronor och såvitt känt är det Migrationsverket = skattebetalarna i hela riket, som betalar. För 27 larm under 2013 torde kostnaden ha varit 135.000 kronor (det kostade 5.000 kronor per utryckning förra året). Pengar som kunde ha använts till något vettigt, som till exempel informationstillfällen för de boende på Blinkarp om vad det faktiskt innebär i fråga om felanvända mänskliga och monetära resurser när de trycker på larmknappen. Och till annat, som kanske en ny utemöbel och/eller en lekplats åt barn. Behov finns definitivt.
Att de asylsökande okynnestrycker på larmknappen är givetvis inte okej, men när man placerar ett hundratal män och ett antal familjer långt ute på landet utan någon som helst möjlighet att ta sig därifrån och utan förströelse och utan att se några svenskar överhuvudtaget, så blir det här ett sätt för dem att få något att hända i den monotona vardagen. En vardag som bara avbryts av oattraktiva måltider som fraktats dit sex mil från Malmö och slevas upp från stora alumimiumtråg, och väntan på dagens post som delas ut mellan klockan 14.00 och 15.00 fem dagar i veckan.
Vi fick en pratstund med Polisens stationschef Rickard Gartér, som var vänlig nog att ta emot vår lilla tremannadelegation som travade in oanmäld. Han berättade en del om verksamheten och var medveten om att när man placerar ett så oproportionerligt stort antal asylsökande i lugna orter på den skånska landsbygden, så är det ofrånkomligt att det blir problem. På ICA, till exempel, förekommer en hel del stölder. En liten butik klarar inte av sådant och det blir otryggt för alla inblandade att aldrig veta vad som ska hända när personer från asylboendet släntrar in. Pressbyrån sades ha lagt ner på grund av stölder och rån, nu gapar tomten där den stod tom mitt i byn. På intet sätt påstås det att ”alla asylsökande stjäl”, men det räcker med att ett antal gör det. Det kostar pengar för ICA-handlaren och för att polis måste tillkallas i den mån man ringer polisen när stölder begås. Och det spiller över på alla asylsökande att ett antal missköter sig och begår brott. För det stjäls också cyklar och iPhones och annat, bland annat för att finansiera visst narkotikabruk på boendet. Som Issam på asylboendet sa:
It is not good some people are stealing from the ICA. I feel when I come there, the people look and think I am not Swedish, I am also from the people that are stealing.
Och så är det, naturligtvis.
Polisen i Svalövs kommun ska få viss förstärkning, men skulle behöva mer – kanske två poliser till. Svalövs kommun är som sagt stor till ytan och det är omöjligt att täcka hela kommunen med alltför få poliser.
Det verkar som om man lokalpolitiskt har ganska god – men kanske inte riktigt tillräcklig – kunskap och insikt om vad regeringens nya tvångsingripande innebär och får för konsekvenser för deras samhälle, här exemplifierat av Svalövs kommun. Alltså att regeringen kör över den kommunala självbestämmanderätten och låter Migrationsverket placera asylsökande där det kan finna lediga hus utan någon som helst hänsyn till möjligheterna för små orter att ”svälja” alla dessa främmande människor med allehanda behov och som invånarna på orten inte vet något om.
Enligt uppgift stöds Sverigedemokraterna i Svalövs kommun av 19 procent av väljarna trots att de inte ens är särskilt aktiva. Det indikerar med stor tydlighet att folk har fått nog av överförmynderi och att mottagandet av asylsökande i så stora volymer (ja, nu använde jag det adekvata svenska ordet för ”stora massor”). Det visar inte – vilket svenska medier snabbt skulle dra slutsatsen att det gör – att människorna i Svalöv är ”rasister” eller något annat av de gängse epitet som journalister i Sverige använder när de inte vill rapportera om verkligheten. Att svenska medier är så snabba att sätta etiketter på människor hämmar det öppna samtalet, klarspråkstalandet. Folk är rädda att bli uthängda och utfrysta. För ingenting, egentligen. Många samtal med kunniga och engagerade människor blir därför i stället slutna. De börjar så gott som alltid med frasen: ”Jag kan inte säga det här öppet för då kommer jag att stämplas som…” Sätt in valfria etikettsord för att avsluta meningen.
Vad gäller det som hanteras politiskt så torde det vara så, att på en mindre ort, långt borta från storstaden Stockholm, där folk känner varandra – eller känner till – förstår man att det gäller att samarbeta och jämka för att det ska bli så bra som möjligt för kommunens invånare. Och för det mycket mindre antal asylsökande som man kan ta emot och kan hantera i bygden. Man måste helt enkelt kunna samarbeta över partigränserna och representanter från alla partier behöver sätta sig ner och samtala – inte debattera – rakt och öppet och försöka komma fram till hur man ska agera. Det går faktiskt också att säga nej. Att hänvisa till den kommunala självbestämmanderätten och säga:
Stopp, vi klarar inte detta och det kommer inte en enda person till hit till vår kommun utan att vi, enligt den kommunala självbestämmanderätten, ger klartecken. Punkt. Slut.
Det enda som behövs är att man är eniga och står på sig. Sverige är inte en diktatur. Ännu.
Vi besökte även hemmet för ensamkommande minderåriga asylsökande, som för tillfället hyste fem afghanska pojkar/unga män. Det finns inte så mycket att säga om det annat än att det såg propert ut och att personalen var vänlig och tillmötesgående. Dock finns det en hel del att säga generellt om det oerhört dyra system som har utvecklats inom asylindustrin i Sverige, just på området ”ensamkommande minderåriga asylsökande”, även felaktigt kallade ”flyktingbarn”. Det har tagits upp otaliga gånger här på bloggen av olika aktörer (sök på ”ensamkommande” eller ”minderåriga” så kommer en hel del texter upp).
Till slut: Kontakt tas med Attendo om boendet i Blinkarp, riksdagsledamoten Gunnar Axén kommer säkert att förmedla intryck från besöket (inte minst kan han hänvisa till miniserien här på bloggen!), Edward Nordén, lokalpolitiskt engagerad inom Centerpartiet har kanske en del nya insikter och erfarenheter att dela med sig av lokalt.
Om någon vill kommentera – positivt, negativt – min ”Blinkarp lilla stjärna där”-serie så är han/hon välkommen! Här kan man skicka mejl och det är bara jag som läser mejlen. Om någon vill berätta något som kan publiceras på bloggen är han/hon också välkommen. Man får vara anonym – jag röjer aldrig någons identitet! – om man publiceras, även om det förstås är önskvärt att man kan föra fram sina åsikter i sitt eget namn. Dock: vill någon skriva på bloggen utan att hans/hennes namn anges så behöver jag veta vems text jag lägger upp.
© denna blogg. Vid ev korta citat ur texten. vänligen länka till detta inlägg.