En migga skriver, apropå de allt mer vansinniga turerna i fallet med lilla Haddile, två år:
Del 1
Stackars det lilla barnet Haddile som utnyttjas fullt ut av medier och andra!Migrationsverkets rättschef fick svettas rejält vid ett möte i kyrkan i den by där Haddile bor med sina fosterföräldrar. Det spelade ingen roll vad han sade, han dömdes ändå ut som en omänsklig människa. Av någon präst som inte har en susning om vad detta ärende handlar om, men som är beredd att ge Migrationsverket en kurs i medmänsklighet.
Anita Dorazio, (årets svensk för några år sedan) har också yrat om asylsökandes rättigheter (trots att detta fall ej handlar om asyl) och hon och många andra som uttalar sig menar att de stödjer sina uttalanden på Barnkonventionen. För dem som inte läst Barnkonventionen, inklusive prästerna och Dorazio, så kan jag jag bara rekommendera att de gör det eftersom:
Barnkonventionen sätter barnens rätt till sina föräldrar allra högst.
Principen om att barn har rätt till sina föräldrar och att föräldrarna har rätt till sina barn är helig, enligt Barnkonventionen. Barnkonventionen är ett resultat av ett samarbete mellan många länder där en del av länderna inte alls är eniga om Sveriges sätt att skilja barn från sina föräldrar genom omhändertagande i enlighet med LVU. För inte alls länge sedan kallades Sverige för ”Barn-Gulag” på grund av att socialtjänsten tog barn från föräldrarna på basis av rykten etc. Och detsamma pågår ju fortfarande. Därmed givetvis inte sagt att det var fel att ta Haddile från mannen som inte var släkt med henne och som inte ens tog hand om henne på ett acceptabelt sätt. Däremot är det helt i linje med Barnkonventionens principer (vilka socialtjänsten verkat strunta i) att eftersöka Haddiles mor.
Haddiles mor har rätt att få tillbaka sin dotter om hon är kapabel till detta (vilket är en fråga för de sociala myndigheterna i familjens medborgarskapsland Frankrike), och hon äger också rätten att avstå från sin dotter genom att låta den svenska fosterfamiljen adoptera henne eller ta hand om henne tills hon, mamman, är kapabel att ta hand om sin dotter.
Om Haddile skulle få stanna kvar hos sin fosterfamilj tills mamman visat att hon kan ta hand om henne är det en fråga för svenska och franska myndigheter att lösa. Mellan två EU-länder är det inte svårare än att Haddile får stanna hos sina svenska fosterföräldrar, hon får umgås med mamman genom att mamman reser till Sverige eller genom att Haddile reser till Frankrike. Och så småningom kanske de återförenas.
I tv-programmet Debatt tog man in en människa, en man, som påstås vara den som tog hand om Haddile efter att mamman övergivit henne. Denne man är densamma som som inte tagit hand om bebisen Haddile på ett bra sätt (hon var undernärd och hade en skallfraktur när hon lämnades till sjukhuset, fyra månader gammal). Han uppmanades att ringa till ett telefonnummer i utlandet som påstods gå till Haddiles mamma. Om Migrationsverket och socialtjänsten har haft tillgång till telefonnummer till Haddiles mamma och dessutom hennes adress, hur kommer det sig då att ingenting hänt på två år?
En kvinna ska ha kontaktat svenska ambassaden och sagt sig vara Haddiles mamma, något som UD inte bekräftat. Jag tror att det kan komma att finnas fler kvinnor som ger sig ut för att vara mammor till Haddile på grund av all den smaklösa publicitet som detta fall fått och i och med den (brist på) pressetik som råder i Sverige. Snart får väl vilken kvinna som helst från Algeriet eller Frankrike komma till Debatt eller ge intervjuer till kvällspressen och påstå sig vara Haddiles mamma utan att någon kontrollerat om det finns substans i deras påståenden.
Kommentar: Jag har skrivit om lilla Haddile och socialtjänstens tillkortakommanden i några inlägg här på bloggen (scrolla ner så finns de där). Jag vill gärna citera vad miggan skriver ovan, och som jag också påpekat otaliga gånger:
”Haddiles mor har rätt att få tillbaka sin dotter om hon är kapabel till detta (vilket är en fråga för de sociala myndigheterna i familjens medborgarskapsland Frankrike), och hon äger också rätten att avstå från sin dotter genom att låta den svenska fosterfamiljen adoptera henne eller ta hand om henne tills hon, mamman, är kapabel att ta hand om sin dotter.”
Och eftersom det är så hjärtskärande med alla barn som ”inte får stanna” så har Aftonbladet den 28 september kommit med en annan Öppen Granskning. En kvinna från Kazakstan (?) som måste fly till Sverige därför att hon anklagades för att ha stulit pengar från sin arbetsplats (?). Givetvis flydde hon till Sverige, illegalt också med ett pass som smugglaren skaffat henne. Men i Sverige tvingades hon att bli prostituerad. Givetvis kontaktade hon inte polisen, men när hon flydde på natten så råkade hon träffa en kvinna som talade hennes språk. Hon vet inte var hon har varit och kan inte säga någonting om det till polisen, men hon föder ett barn och någon av hennes svenska kunder måste vara pappa till det lilla barnet som nu utvisas till Kazakstan med henne.Migrationsverket tror inte alls på den här historien, och det gör inte jag heller. Varför skulle man fly från Kazakstan till Sverige med falska papper om man var orättvist, eller med rätta anklagad för att stulit pengar som hotellreceptionist? Och på vilket sätt skulle det kunna ge asyl? Och även om allt detta hade hänt, varför vill man inte åka hem från ett land där en massa hemskt har hänt en? Om man nu vill ta hand om sitt barn, som hon verkar vilja, varför skulle det vara bättre för henne och barnet i Sverige? I Kazakstan kan man mycket väl leva som ensamstående mor och vill man inte det så finns det barnhem i Kazakstan också.
Kommentar: Den här senaste historien är ett exempel på ett fall som inte har något med asyl att göra överhuvudtaget, hur tragiskt det än är ur mänsklig och medmänsklig synpunkt. Det verkar som om medierna, som tar upp dessa fall, tror att den svenska utlänningslagen är som ett mycket elastiskt gummiband som alltid kan användas i sorgliga eller besvärliga fall gällande människor som tagit sig till Sverige. Men man kan faktiskt inte få asyl i Sverige för att man har det besvärligt i sitt hemland; för att man har stulit – eller har anklagats för att ha stulit – på sin arbetsplats i Kazakstan! Nu måste nog ändå media och svenska folket sansa sig lite grann!