Hela torsdagen den 10 april befann jag mig tillsammans med ett litet team från NTV Ryssland i Södertälje. Vi träffade Patrik Derk, vd för TelgeBostäder, som berättade om problemen med extrem trängsel i många lägenheter när flera familjer från Irak väljer att bo tillsammans i små lägenheter. Han talade om hur 12-15 personer kan bo i en liten trea på 65-70 kvm (se del 2 av det här minireportaget) och vad det gör främst för människorna som nöts mot varandra med olika problem och kriser till följd. Men också om slitaget på lägenheter som bebos av tre, fyra gånger fler än de är avsedda för. Han berättade också om framtidspanerna som inbegriper upprustning av orådet och viss tillbyggnad och han kändes, trots det rätt tunga läget just nu, ganska positiv.

Sedan träffade vi kommunpolitikerna Marita Lärnestad (m) i stadshuset, som berättade om läget ur sitt politikerperspektiv. Hon hade inte riktigt hade pejl på hur många irakier som bor i Södertälje, vilket förstås kan vara svårt när folk flyttar som de vill och alla kanske inte är registrerade i Södertälje.

Hos Samira på Ängsgatan hade ett drygt tiotal irakiska asylsökande samlats. En kvinna, resten män. En enda av dem hade fått permanent uppehållstillstånd (PUT), resten antingen väntade på beslut eller hade fått ett eller flera avslag på sina ansökningar. Många ville visa sina handlingar, ville ha förklaringar, ville ha svar på sina frågor. ”Varför har jag inte fått PUT när den och den har fått det, vi kom ju hit samtidigt?”. Med allt tålamod jag kunde uppbringa förklarade jag, om och om igen, att alla behandlas individuellt och att det beror på var i Sverige ens ansökan hanteras och av vilken handläggare och hur aktivt ombudet är m.m.

”Vi kan inte återvända till Irak, det går inte”, sa alla. ”Vi är kristna och kristna kan inte längre leva i Irak.” Där var mannen vars far och bror blivit dödade och han själv handikappad. Han utstrålade en stark sorg, förtvivlan och hjälplöshet där han satt och häll hårt i sin käpp som han fått att stödja sig på när han går. Där var kvinnan som är i Sverige ensam och vars man och två tonårsbarn är kvar i Irak. Och som väntat i tio månader utan ett livstecken från Migrationsverket. Där var också Aswan som kommit via Grekland och misshandlats där, men nu ska återsändas enligt Dublinkonventionen. I två år har han lyckats ”bita sig fast” i Sverige utan pengar någonstans ifrån och utan någonstans att bo – han säger att han inte vill bli misshandlad i Grekland igen, och till Irak återvänder han aldrig, säger han. Och så F som talade amerikanska med irakisk accent och hade jobbat med amerikanerna och visade mig sina handlingar. Så vitt jag kan bedöma (men vem vet med det irrationella Migrationsverket…) så torde hans möjligheter att få stanna i Sverige vara befintliga, till skillnad från de andras… Och så var där Emad som hade fått PUT för två månader sedan, efter fem år i Sverige – den ende i sällskapet som hade PUT och som snart skulle börja med praktik på en möbelindustri. Om han var glad så visade han det inte. För hur skulle han kunna det när hans landsmän sitter runt omkring honom och inte har en aning om hur det ska gå för dem?