Från regeringens näringsdepartement kom härom månaden information om att man har tillsatt en särskild utredare för att analysera begreppet "arbetsförmåga". Utredningen har rubriken Översyn av begreppen sjukdom och arbetsförmåga, samt en enhetlig bedömning av arbetsförmåga. Läs kommittédirektivet 2008:11 här.
Generaldirektör Anna Hedborg har utsetts till särskild utredare. Hon ska föreslå metoder för att bedöma arbetsförmåga på ett systematiskt sätt och redovisa detta senast den 31 maj 2008. Anna Hedborg ska också beskriva och analysera begreppet sjukdom ur sjukförsäkringens perspektiv. Denna del av utredningen ska redovisas senast den 30 april 2009.
"Utan en bra definition av vad arbetsförmåga egentligen är finns risk för att skillnader i rättstillämpningen uppstår och att enskilda människor hamnar i kläm. Därför är det här en mycket viktig utredning", säger socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson.
Snart tillsätter de väl också en utredare som ska analysera hur mycket toalettpapper varje invånare ska få använda per vecka! Skämt åsido, men vore jag läkare skulle jag vara ganska förbannad… Nog är det väl märkligt hur precis allt – allt! – politiseras och ska bestämmas av regeringen, riksdagen, kommunen och landstinget – alltså av politiker. I andra länder är det läkare och andra kunniga i sjukvård och medicin som bedömer arbetsförmågan och så har det ju fungerat här också i decennier, fram till för ett antal år sedan när politikerna började klampa in allt mer och göra livet svårt för både läkare och sjuka.
Det här är bara ett exempel på politikers självpåtagna rätt att detaljstyra allt i samhället – något som för övrigt med stor sannolikhet bidrar till att människor mår sämre psykiskt och knaprar mer piller och blir utbrända och går in i väggar. För när ingenting lämnas åt dem själva – åt "det civila samhället" – då blir människor sjuka. De har ingen kontroll över sina egna liv, allt är styrt och bestämt uppifrån som i en diktatur. Det finns heller ingenstans att "gömma sig", för genom personnumren har kronofogden och skatteverket och försäkringskassan och socialstyrelsen och kommunen och landstinget och riksdagen och regeringen och polisen och gatukontoret och alla myndigheter i landet pejl på allt som folk gör och inte gör.
Varför är det så här? Är det för att 349 riksdagsledamöter är ca 200 för många och måste hitta på saker att ta upp för att visa att de "behövs"? Är det för att Sverige har kanske 400 mer eller överflödiga myndigheter (av ca 550) och deras generaldirektörer och andra anställda måste sysselsättas? Är det för att regeringens makt urholkas allt mer genom vårt medlemskap i EU (där de viktiga besluten fattas som sedan måste implementeras även här), och de därför måste hitta på allt mer onödigt att utreda för att försvara sin existens? Inte vet jag. Men det vet jag att det blir svårare och svårare att andas, att känna glädje och frihet i ett land med världens högsta skatter (ja, ja, ja – just nu råkar Danmark ha ett skattetryck som är 0,6 % högre än i Sverige) och där staten (politikerna) detaljstyr människors liv så till den grad att den t.o.m. vill tvångsansluta (säg ordet högt med betoning på första stavelsen) alla till en statlig a-kassa. Undrar förresten vad EG-domstolen kommer att säga om det…
Den som påstår att vi lever i en demokrati i Sverige har bara ytterst lite rätt. Demokratin inskränker sig till att det hålls val vart fjärde år och foket då får rösta. Men inte ens då får folket rösta på vilka de vill eftersom namnlistorna på valbara riksdagsledamöter bestäms av – guess who? – politikerna själva. I Finland, t.ex., får hela folket rösta på vem som ska vara landets president och där har man också direkta, äkta personval som innebär att man kan rösta på vem man vill, utan styrning av partierna. Förutom den demokratiska möjlighet som folket i Sverige har att rösta på någon person som partierna valt ut, de fem minuter det tar att lägga sin röstsedel i ett kuvert och lämna fram det till en valförrättare, så är det inte mycket till demokrati (makt som utgår från folket) som svenskarna kan utöva. I själva verket lever vi i ett land som ter sig som en sorts demokratisk diktatur. Demokrati fem minuter vart fjärde år, diktatur resten av tiden.
Kan inte någon utredare utreda hur man kunde rationalisera bort 200 riksdagsledamöter och få till stånd en till antalet mindre och till agerandet mer "folkvänlig" regering?