Jag har otaliga gånger skrivit om medias ofta felaktiga, ensidiga och/eller okunniga rapportering på asylområdet. Inte sällan verkar också journalister, som ju i första hand ska rapportera allsidigt, ta ställning i enskilda ärenden utan att ha tillräcklig kunskap om utlänningslagen och utan att ha sett alla handlingar i ärendet. Det är förödande att allmänheten inte får korrekt utan i stället subjektiv information via s.k. gammelmedia som ju har ett särskilt ansvar. Att också journalister, precis som alla andra, reagerar och tycker synd om människor som är svårt sjuka men inte får stanna här för vård och behandling är en sak, de måste ändå också ge fakta och rapportera korrekt.
Här är ytterligare några exempel på journalisters oförmåga att rapportera sanningsenligt och allsidigt (flera exempel finns på bloggen under rubriken Asyl&Migration).
Nerikes Allehanda den 22 mars, Rim, 2, är dödligt sjuk – nu ska hon utvisas:
Hela familjen utvisas trots att dottern är döende i en ovanlig sjukdom. Men myndigheterna vill kasta ut det svårt sjuka barnet, hennes mamma och två systrar.
Hur en journalist kan skriva på det sättet är svårt att förstå. En onsändarskribent ja, men en journalist… Myndigheterna ”kastar inte ut” människor. Migrationsverket prövar asyl- eller skyddsskäl, migrationsdomstolen prövar samma sak om man överklagar Migrationsverkets avslag (och det gör de flesta) och när beslutet från migrationsdomstolen kommer är det slutgiltigt. Då har den sökande inte befunnits ha skäl/rätt att beviljas uppehållstillstånd enligt den utlänningslag som gäller i Sverige.
Det är fruktansvärt synd om familjen med den svårt sjuka flickan. Särskilt som läkaren Dan Gustafsson säger till tidningen:
Vi har inte hittat någon behandling som kan bota henne.
Möjlighet till framgångsrik behandling av barnets sjukdom finns i lika hög eller – i detta fall tyvärr efter läkarens diagnos – lika låg grad i Libanon som i Sverige. Dessutom existerar inte sjukdomsinvandring enligt svensk lag. Om behandlingen är dyr i hemlandet eller inte har ingen betydelse, dyr behandling är inte skäl för uppehållstillstånd. Det kan man tycka vad man vill om, och tycker man att de som inte har råd med behandling för sina sjukdomar i hemlandet ska ha rätt att invandra till Sverige utan att ha bostad och försörjning, för att vård här, då ska lagen ändras. Till dess att den ändras finns sjukdomsinvandring inte som en laglig möjlighet.
Libanon, som familjen kommer ifrån, är inget efterblivet land, där finns utmärkt sjukvård för landets medborgare. Den är kanske inte billig, men det är sannerligen inte vården i Sverige heller – tvärtom: den är mycket dyr, men subventionerad av skattemedel för landets medborgare och dem som beviljats uppehållstillstånd här. Den omskrivna familjen har inte rätt till uppehållstillstånd i Sverige och måste därför återvända till sitt hemland. Trots att deras barn är svårt och – enligt den svenske läkaren – obotligt sjukt.
OBS! När jag läser berättelsen om den lilla flickan, förstår jag till fullo journalistens vånda när hon skriver:
Ibland går det inte att förhålla sig opåverkad som journalist. På sängen ligger den sköraste tvååring jag har sett. Bredvid står en droppställning. En slang är instucken i tösens näsa, genom den får hon välling. Droppe för droppe. Trots att det är så lite hon får i sig hostar hon plötsligt till och kräks. Jag känner tårarna bränna.
Jag har själv sett många svåra, hjärtskärande asylärenden och vet hur det känns. Jag har gråtit och förbannat det faktum att alla inte har samma möjligheter och rättigheter som vi här uppe i Norden. Men någonstans måste gränserna sättas, och svensk lagstiftning sätter den bland annat här. En journalist kan givetvis berätta om sina egna känslor i ett reportage, men måste också vara någotsånär objektiv och informera om fakta när han eller hon rapporterar. I artikeln sägs ingenting alls om vad den svenska utlänningslagen, stiftad i demokratisk ordning av Sveriges regering och riksdag, stadgar. Inte ett endaste ord!
Kristianstadsbladet den 23 mars 2010, Svårt sjuk man utvisas:
I väntan på flyg till Kosovo forslas en svårt njursjuk man mellan dialys på CSK och polisens förvaring i Örkelljunga. Han ska, trots sin svåra sjukdom, utvisas. Hade han varit svensk medborgare, eller haft permanent uppehållstillstånd, hade han varit uppsatt på kölistan för transplantation.
Hur svårt och förfärligt det än är att denne njursjuke man måste återvända till sitt hemland för vård där, så är det ju så, att Sverige inte har sjukdomsinvandring. Och det är också mycket riktigt så, som det står i artikeln, att hade han varit svensk medborgare så hade han haft alla de rättigheter som följer med det svenska medborgarskapet (eller med ett uppehållstillstånd i Sverige). Men svenskar, t.ex., har inte heller alla rättigheter i andra länder som dessa länders medborgare har. Och det finns knappast några länder som tillåter sjukdomsinvandring.
Som medborgare i Kosovo har den sjuke samma rättigheter som alla andra medborgare där, och tillgång till samma sjukvård som alla andra i landet. En sjuk person från ett land utanför EU har – enligt svensk lag – inte rätt att i Sverige få uppehållstillstånd, bostad, försörjning och sjukvård för att han vill ha den gratis eller för att den är bättre här eftersom sjukdom – hur svår den än är – inte är skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Det är endast om man är livshotande sjuk och det överhuvudtaget inte finns någon vård alls för sjukdomen i hemlandet, som undantag eventuellt kan göras. Att man inte har råd med vård i hemlandet, vilket hävdas av många, har som sagt ingen betydelse eftersom svensk lag inte ger rätt till invandring p.g.a. sjukdom.
Jag skrev förra sommaren om ett fall som jag var inblandad i och hjälpte till med – Den cancersjuka palestinska kvinnan från Gaza fick uppehållstillstånd idag! Eftersom det inte finns någon behandling alls att få för cancer i Gaza fick hon till slut uppehållstillstånd i Sverige. Så strikt är lagen.