Språket förflackas i offentligheten, både hos myndigheter och i media för att inte tala om i skolan. Här är några av de många autentiska språkliga horrörer som jag kommit i kontakt med under den senaste veckan:
situationstecken
när det heter citationstecken eller citattecken. Även högutbildade personer talar märkligt nog om "situationstecken".
triologi
säger många – också "kulturmänniskor" som borde veta bättre – trots att det heter trilogi.
få bukt på
hörde jag ett av nyhetsankarna i Aktuellt säga häromdagen. Det heter "få bukt med".
Det var det som fick droppen att rinna över
sa en reporter i P1 när han menade "det var droppen som fick bägaren att rinna över".
På Expressen vägrade webbredaktörerna att låta mitt "göteborgspolitikern" skrivas just så (i en artikel som jag skrivit), de ändrade till "Göteborgspolitikern" vilket är lika fel som att skriva "Svenskarna" i stället för "svenskarna".
Och här är en autentisk mening ur ett intyg från Polismyndigheten i Stockholm:
Polismyndigheten konstaterar att X medverkat till allt som inte innebär att Utlänningsnämndens beslut kan verkställas till hans hemland eller annat land.
Kunskaperna i det egna språket är ofta förvånande dåliga bland svenskarna, och alltför många slänger sig med ord och uttryck de inte behärskar. Att uttrycka sig väl i skrift är, lika lite som att uttrycka sig väl i tal, tycks inte upplevas som viktigt; listan med exempel på slarviga uttryck och rena felaktigheter också i "det offentliga rummet" kan göras milslång. Undrar varför det är så här språkligt illa ställt i Sverige och varför svenska inte ens är officiellt språk i Sverige?