Migrationsverkets rättschef antagit ett rättsligt ställningstagande angående flykting-. och skyddsbehovsbedömningar rörande sökande som tillhör särskilt utsatta grupper med utgångspunkt i följande frågeställningar:
Det är inte ovanligt att asylsökande uppger sig tillhöra en särskilt utsatt grupp i hemlandet. Situationen i hemlandet kan då vara sådan att fientliga attityder eller åtgärder riktas mot en etnisk, religiös eller annan minoritet som sökanden tillhör. Detta kan i vissa fall vara huvudorsaken till varför sökanden lämnat hemlandet, även om han eller hon inte personligen eller direkt blivit utsatt för trakasserier eller andra åtgärder. En viktig fråga vid den framåtsyftande flyktingskaps- och skyddsbehovsbedömningen blir då hur grupptillhörigheten ska beaktas och vilken betydelse den ska tillmätas vid prövning av om den sökande löper en risk att utsättas för förföljelse eller annan skyddsgrundande behandling. En annan fråga är i vilka situationer enbart tillhörigheten till en sådan grupp är tillräcklig för att grunda rätt till asyl eller uppehållstillstånd som skyddsbehövande i övrigt.
Fortsättningsvis gäller att
En individuell riskbedömning ska göras i varje enskilt fall och att det krävs ett ”objektivt förhållande” eller individuellt skäl för att sökandens fruktan för förföljelse ska anses vara välgrundad”.
Det framhålls i det rättsliga ställningstagandet också att
Det förekommer inte i dag att medlemmar av någon grupp har rätt till asyl i Sverige enbart på grund av tillhörigheten till gruppen. Principen om individuell prövning av åberopade asylskäl är således stark.
Och vidare sägs att
Det bör också nämnas att Europadomstolen i en dom den 20 januari 2009 har tagit ställning till ett klagomål från en asylsökande irakier som åberopat att han löpte risk att bli dödad på grund av sin kristna tro (F.H. mot Sverige, nr. 32621/06). Domstolen beaktade att det inträffat flera händelser riktade mot kristna i Irak, men att den irakiska regeringen fördömt alla angrepp på denna grupp samt att polis och militär ingripit i oktober 2008 när 12 kristna dödades i staden Mosul. Det som klaganden hade åberopat visade inte att han skulle utsättas för en verklig risk att bli dödad eller behandlad på ett sätt som stred mot konventionen om han utvisades till Irak och det skulle därför inte ske någon kränkning av artikel 2 eller 3 om beslutet att utvisa honom verkställdes. Domen visar att en individuell riskbedömning också ska göras utifrån bestämmelserna i Europakonventionen och att individuella skäl torde krävas för att konstatera en verklig risk för förföljelse eller annan sådan behandling eller bestraffning som avses i konventionen.
Migrationsverkets rättschef uttalar i sin sammanfattande bedömning bland annat:
Inom asylrätten är det en grundläggande princip att det är den asylsökande som ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt, vilket även inbegriper att sökanden ska göra sin identitet sannolik. Det är alltså den sökande som har bevisbördan och beviskravet är sannolikt. Mot bakgrund av de svårigheter som asylsökande kan ha att styrka sina uppgifter med skriftlig bevisning gäller att sökandens berättelse i regel får godtas om den framstår som trovärdig och sannolik. Inom asylrätten finns därför en bevislättnadsregel till förmån för den asylsökande, tvivelsmålets fördel (benefit of the doubt). En förutsättning för att den asylsökande ska kunna få förmånen av denna bevislättnadsregel är att han eller hon gjort ett ärligt försök att styrka sin berättelse och att hans eller hennes allmänna trovärdighet inte ifrågasätts (MIG 2007:12).
Efter att sökanden gjort sin identitet sannolik får hans eller hennes berättelse prövas mot förhållandena i det uppgivna hemlandet, vilket sker på grundval av relevant och aktuell landinformation. Prövningen ska göras på det sätt och i den ordning som beskrivs i MIG 2007:12. Om sökanden uppger sig tillhöra en viss befolkningsgrupp och landinformationen utvisar att medlemmar av denna grupp är särskilt utsatta för diskriminering, trakasserier, våld eller liknande åtgärder får grupptillhörigheten betydelse vid prövningen, förutsatt att den sökande har gjort sin grupptillhörighet sannolik. Det är också av betydelse från vem åtgärderna utgår – myndigheter eller enskilda – och vilka möjligheter som finns att få skydd i hemlandet.
En stark huvudprincip i svensk utlänningsrätt är att enbart tillhörigheten till en viss grupp inte grundar rätt till asyl och att det krävs individuella skäl hos den sökande. Med individuella skäl menas omständigheter som har mer eller mindre koppling till individen och hans eller hennes personliga situation. För att ha relevans i ett asylärende ska de individuella skälen givetvis ha koppling till sökandens behov av skydd. En grupptillhörighet kan få betydelse vid prövningen på så sätt att om den sökande tillhör en särskilt utsatt grupp behöver inte de individuella skälen vara lika starka som annars för att sökanden ska anses ha gjort sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Den allmänna utsatthet som föreligger på grund av grupptillhörigheten kan alltså göra det lättare för sökanden att uppfylla sin bevisbörda. Prövningen ska dock göras individuellt och med beaktande av specifikt hurdan situationen är på den plats som sökanden kommer från
och ska återvända till. Den allmänna situationen för medlemmar av en och samma grupp kan nämligen se mycket olika ut i ett land beroende på var han eller hon befinner sig.
—–
Den omständigheten att sökanden redan har blivit utsatt för förföljelse i hemlandet är i allmänhet en indikation på att det finns en risk för förföljelse vid ett återvändande, men så behöver inte vara fallet. Det krävs även att de missförhållanden som varit grund för denna förföljelse fortfarande är aktuella (MIG 2007:16).
Såvitt jag kan bedöma efter att ha läst hela dokumentet, finns här egentligen inget som tillkommer eller är annorlunda än tidigare. Utlänningslagen är ju fortfarande den som ska följas, Migrationsverket ska fortfarande beakta och bedöma läget i det land den asylsökande kommer ifrån. Individuella skäl ligger fortfarande till grund för asylprövningen. Även det, som rättschefen skriver om att ”De individuella skälen vara lika starka som annars för att sökanden ska anses ha gjort sannolikt att han eller hon är i behov av skydd. Den allmänna utsatthet som föreligger på grund av grupptillhörigheten kan alltså göra det lättare för sökanden att uppfylla sin bevisbörda”, är ju sådant som även tidigare vägts in vid beslut. Men asylprövningen ska fortfarande göras individuellt och inte utifrån att man tillhör en ”utsatt grupp”. Detta är alltså – återigen såvitt jag kan bedöma – ett ställningstagande som slår fast att det som hela tiden har gällt ska fortsätta att gälla.
Den som vill förstå det rättsliga ställningstagandet och bilda sig sin egen uppfattning bör läsa Migrationsverkets rättschefs rättsliga ställningstagande.