Är svenskar (inte minst journalister) okunniga i sitt eget språk eller är de medvetet oklara och otydliga? Eller lite av båda?
”Föräldrar, betala för barns brott”, skrev Metro den 6 oktober. Men det handlar inte om att betala för brott, det handlar om att föräldrar ska ersätta vad deras barn förstört, enligt regeringens förslag, som kanske inte är ett paradexempel på tydlighet, det heller. Metro skriver också om en mor och en dotter som är överens om att ”föräldrarna bör betala för sina barns böter”. Men det heter ”betala böter”, inte ”betala för böter”…
I ett program i TV4 talade/skrev man om ”världshuset” när det handlade om ett värdshus.
Journalister talar nästan alltid om ”gömda flyktingar” trots att det handlar om f.d. asylsökande som inte lämnat landet sedan de fått avslag på sina asylansökningar eller personer som kommit på besöksvisering och stannat kvar efter att deras visa gått ut.
Medierna rapporterar också att ”A riskerar att utvisas”, när det inte alls handlar om riskerar utan att ”A ska utvisas”. Det är stor skillnad. Man kan riskera att utvisas innan man fått svar på sin asylansökan, men medierna använder begreppet när det handlar om dem som redan har fått avslagsbeslut och som därmed alltså ska utvisas.
En del av dem som läser nyheter i Sveriges Radios Ekot eller läser upp texter i andra samhällsprogram behärskar inte svenska tillräckligt väl för att kunna betona det de läser på ett korrekt sätt. OBS! Detta gäller inte bara människor med annan bakgrund än svensk utan i lika hög grad (faktiskt!) svensksvenskar. Det är både irriterande och förvirrande.
Stavfel och grammatiska fel liksom syftningsfel är nu så vanliga överallt i samhället att man kan undra hur befolkningen i landet Sverige någonsin ska kunna lära sig korrekt svenska. Alltså lära sig det korrekt och få en rik vokabulär. Personer som inte har svenska som modersmål har inte en chans att lära sig språket om de inte har en enorm tur och kan omge sig med personer som behärskar det i sin helhet, och om de inte läser mycket svensk litteratur av författare som skriver en rik och varierad – och korrekt – svenska.
Som det är idag, tvingas många invandrare läsa sfi (svenska för invandrare) under ledning av icke infödda svenskar som själva inte på långa vägar klarar språket. En synskadad leder en blind, med andra ord. På det sättet befästs och permanentas ett undermåligt språk hos dem som invandrat, vilket är djupt orättvist och fel.
Svenskan har visserligen äntligen – så sent som i år, 2009 – blivit officiellt språk i Sverige. Men någon rejäl språklig uppryckning sker inte i medier och i skolor. Jag ska inte trötta ut er med citat ur svenska lärares uruselt skrivna meddelanden till föräldrar. Det är så bedrövligt att om jag hade barn i skolåldern så vet jag inte vad jag skulle ta mig till! För skriver lärarna så dåligt till föräldrarna, hur ska de då kunna lära ut korrekt svenska till eleverna? Kraven på lärare i Sverige är alldeles för låga, det har ju konstaterats av många. Men vad görs åt det? Hur många barn (generationer!) ska tvingas få undermålig undervisning av dåliga lärare innan det sker en rejäl uppryckning?
Språket är viktigt för att man ska göra sig förstådd och förstå andra. Det är ett sammanhållande kitt. Alla människor borde ha rätt till ett nyansrikt och varierat språk med en stor vokabulär och inte hänvisas till ”språklig analfabetism”, vilket många blir idag. Därför måste myndigheter, skolan, medierna och politiker föregå med gott exempel och inte slarva med språket. En skärpning – språklig kontroll, kurser, seminarier etc – behövs inom medierna, åtminstone den så kallade public service-sektorn, men också på de stora dagstidningarna. Kanske också någon form av tester innan man anlitas som reporter på dessa stora medier: i språklig förståelse, i förmåga att förklara komplexa saker så att de blir begripliga för de flesta, att skriva grammatikaliskt korrekt och inte göra så många syftningsfel som förvirrar samt stava rätt (inte ”Tallin”, vilket ofta förekommer, utan ”Tallinn”) och i förmågan att läsa texter med rätt betoning så att sammanhangen blir klara.
Om språket inte hålls samman och används korrekt i offentligheten och krav inte ställs på att vi alla som bor här ska använda samma, korrekta svenska, gör vi många människor en stor otjänst. Då har vi inte bara en massa olika dialekter i landet (vilket är trevligt men också kan vara lite problematiskt ibland), utan då har vi också en massa olika sorters ”svenska”, där var och en själv bestämmer vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”. Och när det inte finns ett enhetligt språk blir det till slut mycket svårt för olika samhällsgrupper att förstå varandra och segregationen och uppdelningen mellan människor blir också språklig, inte bara ekonomisk.
Här är en mycket användbar språklänk:
Svenska Akademiens ordböcker