Varför har inte svenska barn rätt till familj? Det är frågan som utgör rubriken på en angelägen artikel av Elisabeth Sandberg i tidningen Att adoptera nummer 5:
I samband med internationella adoptioner talar vi ofta om att barn har rätt till en egen permanent familj. Men hur är det med svenska barn?
Elisabeth Sandberg fortsätter:
Det finns ungefär 11 000 fosterbarn i Sverige. En grupp av dem är omhändertagna länge. Och man vet från undersökningar att de barn som blir kvar i vården 2-3 år mycket sällan återvänder hem.
Här vill jag påminna om mina reportage/berättelser under rubriken Tvångsomhändetagande av barn i högerspalten på den här bloggen. Börja läsa nerifrån.
Elisabeth Sandberg efterlyser – liksom jag och många, många andra som sett de fruktanvsärda konsekvenserna av ofta alltför lättvindiga tvångsomhändertaganden av barn – en rätt också för svenska barn till sin egen familj. Vi efterlyser ett absolut stopp för den nästintill oinskränkta makt som socialsekreterare och andra aktörer i "tvångsomhändertagandebranschen" har över andra människors, främst barns liv.
I ett av tvångsomhändertagandefallen som jag skriver om togs tre små muslimska barn över en natt från sina föräldrar på tämligen lösa grunder – eller i varje fall inte tillräckliga grunder för att fullständigt slå sönder människors liv – och fördes till en ensamstående, icke-muslimsk, drygt 70-årig kvinna långt borta från barnens hemmiljö. En kvinna som bland annat kränkte barnens tro och bestraffade dem genom att tvinga dem att sitta stilla i timmar i en soffa. Jag beskriver också en del av geschäftet kring dessa barn – det är så stora pengar inblandade och så mycket prestige hos maktmänniskorna, att chansen för vanliga människor (särskilt invandrare…) att någonsin få tillbaka sina barn är minimal.
Så här har jag bland annat skrivit om det fall jag var involverad i:
DE tre barnen tvångsplacerades i ett hem långt borta från sina föräldrar, hos en ensamstående kvinna i 70-årsåldern med ingen som helst kompetens eller förståelse för just dessa barns bakgrund, språk, religion och kultur.
För de tre barnens vistelse under 14 månader i detta hem har skattebetalarna således fått betala drygt 2,5 miljoner kronor, ca 185.200 kronor i månaden! Dessutom har vi alla, genom socialnämndens val, fått betala närmare en miljon kronor (990.000 kr) för att barnen under tre månader skulle "observeras" på ett behandlingshem innan de placerades i jourhemmet! 3,5 miljoner kronor för att förstöra tre barns liv!
Ta som sagt del av de hemska berättelserna om några av tusentals barns och föräldrars lidande i den svenska omhändertagandeapparaten under rubriken Tvångsomhändertagande av barn! Läs också om de förtvivlade vuxna som gått samman i föreningen Stulen barndom för att kräva skadestånd av Göteborgs stad för den behandling de varit utsatta för som foster-, barnhems- och adoptivbarn på 1940- till 1970-talen. Läs om dem bland annat här, här och här.
Och vad har samhället lärt sig sedan dess? Ingenting! I det senaste fallet jag beskrivit här på bloggen verkar socialmänniskorna nästintill skadeglada för att de har makten att förstöra och slår sönder så det står härliga till med en makt som är obegriplig att de tilldelats. Två små barn har varIt skilda från sina föräldrar i flera år. De har tappat sin mammas språk och kultur och deras lidande har kostat staten=skattebetalarna många miljoner kronor som socialmänniskorna i just detta fall vägrar redovisa trots upprepade påstötningar och trots att det är deras skyldighet att redovisa dem. Maktfullkomligheten är total…
Elisabet Sandbergs artikel i Att adoptera påminde mig om det lidande barn och föräldrar i Sverige genomgår på grund av den abnorma makt att slå sönder deras liv som tilldelats många gånger okänsliga och prestigefyllda, hårdnackade personer som samvetslöst slösar med skattepengar och medvetet håller barn från sina föräldrar, ibland med en nit som känns som om den gränsar till sadism.
Elisabet Sandberg i Att adoptera igen:
Det behövs att vanliga människor får upp ögonen och börjar diskutera fosterbarnens situation.
För att undvika att jag dränks i mejl från folk som bara vill argumentera emot konstaterar jag att: ja, det finns visst situationer där barn i varje fall tillfälligt, behöver komma bort från sina föräldrar. Och ja, det finns visst socialsekreterare som är bra, mänskliga och söker goda lösningar i varje enskilt fall. Och ja, det finns visst bra fosterföräldrar som gör allt för de barn som tillfälligt anförtrotts i deras vård och som förstår vikten av att barnen får ha kvar sin kultur och sina normala kontakter med släkt, vänner och också sina föräldrar. Vad jag talar om här är alla de andra.