I Rapport berättas en tragisk historien om ett svenskt par som använt en ukrainsk kvinna som surrogatmamma åt parets barn och som nu är strandsatta i Ukrainas huvudstad Kiev. Enligt svensk lag är det nämligen den kvinna som fött barnet som är mamma och barnet är därmed ukrainsk medborgare. Och enligt ukrainsk lag sägs barnet vara svenskt eftersom det svenska paret står som föräldrar på födelsebeviset. Men om det vore så lätt att ta med sig barn hem till Sverige och så lätt för barn födda av utländska kvinnor i andra länder att få svenskt medborgarskap, då kan man gissa att risken för barnhandel skulle komma att öka…

Pappan säger till Rapport:

Vårt barn har hamnat mellan två lagstiftningar. Det finns inget i svensk lag som säger att man inte får göra det här utomlands och många par har gjort det, dock inte i Ukraina vad vi vet.

Men Herre Du Milde, man går väl inte och gör en sådan här sak utan att ha ha tagit reda på hur lagstiftningarna i respektive land ser ut först? Det är ju hur lätt som helst att ta reda på fakta om medborgarskap!  Alla svenskar vet – eller borde i alla fall veta – att det endast är barn födda av/till svenska medborgare som blir svenska medborgare. Att ett barn fött av en ukrainsk medborgare inte kan vara svensk medborgare, det säger ju sunda förnuftet.

Medborgarskap är inget lättvindigt och regler och bestämmelser måste man känna till innan man ger sig ut och skaffar barn på det här sättet. Och känner man inte till vad som gäller så är det bara att fråga ansvarig myndighet, nämligen Migrationsverket, eller att läsa innantill, antingen i Medborgarskapslagen eller i Migrationsverkets informationsmaterial om medborgarskap:

Enligt den svenska Medborgarskapslagen får barn till svensk mor automatiskt svenskt medborgarskap vid födelsen. Barn till svensk far får också svenskt medborgarskap om barnet föds i Sverige.  Är fadern gift med barnets utländska mor, blir barnet alltid svensk medborgare.

Och så här säger Anders Jörle, presschef på UD:

Det är inte enbart UD:s ansvar, utan det här är en fråga för Migrationsverket som i första hand har att ordna med migrationstillståndet. Sedan är det en fråga för ukrainska myndigheter och så måste man skaffa intyg från mamman.

Det är inte på något sätt UD:s ansvar utan till 100 % de människornas, som har försatt sig i den här situationen för att de inte brytt sig om att kontrollera vad som gäller i en så här ytterst viktig fråga. Tyvärr är det alltför vanligt att svenskar tycker att det alltid är ”någon annan” som ska fixa sådant som deras oansvariga agerande resulterar i. Men alla individer – också svenskar, faktiskt – har ansvar för vad de gör, så naturligtvis också det här paret.

Det här paret måste själva ordna med en hel del av de här sakerna, ambassadens möjligheter att hjälpa dem är ganska begränsade.

Det säger Anders Jörle på UD också, och han har förstås helt rätt.

Det enda sättet för det här paret att ordna så att barnet blir deras och så småningom kan följa med till Sverige torde vara att de adopterar barnet. Men först måste en adoptionsutredning göras av svenska sociala myndigheter. Och det är ju inte helt säkert att de anser att det här paret är lämpligt att adoptera ett barn. Skulle paret godkännas som adoptivföräldrar för det här barnet så ska adoptionen också stadfästas i svensk domstol.

Det är förstås nödvändigt att de ukrainska myndigheterna ger barnet ukrainskt medborgarskap (det är ju fött i Ukraina av en ukrainsk medborgare!), barnet kan inte lämna Ukraina utan resehandling. Och en resehandling – ett pass – kan bara utfärdas av det landets myndigheter som man är medborgare i.

© Vid citat, ange källan!