Klicka på textrutan för att lyssna på inslaget i SR P1 Morgon.
Lena Ljungdahl, skolsäkerhetsspecialist och rådgivare för Center mot våldsbejakande extremism, svarar skrämmande men nödvändigt tydligt i Sveriges Radios P1 Morgon på frågan ”har den här typen av våld i skolmiljöer blivit vanligare?”.
Här följer en transkribering av inslaget, mycket viktig läsning särskilt för alla föräldrar till barn i den svenska skolan men viktig också för alla andra i samhället:
Lena Ljungdahl: Vi kan ju konstatera att det är en annan tid nu och skolan får nog räknas som inte längre en fredad zon. Vi ska komma ihåg också att våra ungdmar är ju ungefär en tredjedel av sitt dygn i skolan, så vi får nog räkna med att det som pågår i samhället i övrigt och i omgivningen det kommer att återspeglas i skolorna. Så tiden då skolorna bara kunde fokusera på att undervisa, den har nog gått, alltså. Det är skolattacker, det är gänguppgörelser; vi har en liksom ökad radikalisering och… Så skolan är nog en brottsplats och den ska inte vara det. Så att vi behöver jobba aktivt med brottsprevention i skolan.
Programledaren: En annan tid beskriver du, nästan som att det ’spiller in’ från övriga samhället till skolan. Varför gör det det?
Lena Ljungdahl: Jag skulle säga att det är ganska naturligt att det gör det. Mycket av det som pågår, som vi läser om, de här uppgörelserna och den ökade psykiska ohälsan, det är ju våra ungdomar som är inblandade i det och de är ju i skolan. Så att det är ju där… det är ju deras arena där de känner sig trygga, det är där de hittar, det är där de möts och stöts mot varandra.
Man brukar ju säga att skolan ska inte vara något annat än där vi ska lära oss saker, men det är ju också där de träffar varandra, det är där de hämtar inspiration. Sociala medier, digitaliseringen spär på. Så jag skulle säga att det är nog dags att tänka om lite, gällande skolan.
Programledaren: Hur menar du att sociala medier och digitaliseringen spär på det här?
Lena Ljungdahl: Ja men… när du och jag gick i skolan och när man lämnade skolan så var det bra med det. Men våra ungdomar umgås ju dygnet runt, det är ju bara att de fysiskt inte är på samma plats. Så den digitalisering som nu finns också, en stökar ju till rätt mycket saker sett till radikalisering och polarisering och hämta inspiration och exponeras för vad som händer och bli en del i det. Eller att aktivt behöva ta avstånd från att vara en del i det, det är ju mycket besvärligare när det konstant finns hos oss i vänster bakficka, i mobilen.
Programledaren: Men om vi då ser en förändrad problematik, eller i varje fall delvis, så i skolmiljöer… Du som då arbetar som skolsäkerhetsspecialist, beskriv först då bara vad det är för någonting.
Lena Ljungdahl: Det betyder att jag nischat in mig på de frågor som handlar om säkerhets- och trygghetsutmaningar i skolan. Jag är ju utbildad lärare, jag har jobbat som polis och förundersökningsledare och jag är utbildad krisstödjare. Man kan se det som att jag är en hantverkare med en ganska fullproppad verktygslåda sett till skolan. För det handlar ju om att både förhindra och förebygga hot och våld i skolan. Men också att avskräcka, att upptäcka – om man har chansen att göra det – men också faktiskt, i värsta fall, att hantera rena hot och våldshandlingar.
Programledaren: En hantverkare med verktyg och du har också, kan jag väl nämna då, arbetat med den förra regeringens utredning om skolvåld som tillsattes för ett år sedan, ungefär. Om du bara ska ge oss något konkret då, vad kan man göra för att förhindra den här typen av händelser?
Lena Ljungdahl: Den här skolsäkerhetsutredningen ligger hos CVE, Centrum mot våldsbejakande extremism, och det är ju Jonas Trolle som är regeringens särskilda utredare. Där kikar man ju just på de här delarna. Man ska hitta vettiga samverkansstrukturer som funkar för alla. Det är ju så att saker faller mellan stolarna, det är just nu ett väldigt misch masch, kan jag se, som jobbar extremt mycket i skolan. Det är ingen riktigt som äger frågan, det finns inga nationella riktlinjer. ”Någonannanism” kallar jag det: alla pekar på någon annan. MSB, Skolverket, Socialstyrelsen, socialtjänsten, Polisen. Det blir liksom ingenting. Polisen lägger ner, soc gör lite, skolan är fortfarande väldigt fokuserad på att ”vi ska bara undervisa”, Bup har långa väntetider. Och så allas favorit det är att skylla på den här sekretessen: ”Nej det går inte. Det är sekretess som ställer till” det.
Programledaren: Så du menar då att för att förhindra den typen av knivdåd som vi såg i går, till exempel då, tydligare ansvar, peka på vem det är som ska göra det?
Lena Ljungdahl: Ja det bör nog finnas någon form av huvudägare, någon organisation kring det här. Den här utredningen ska också kika på om polisanmälan ska vara huvudregel. I dagsläget så är huvudregeln att man ska göra orosanmälan till soc, polisanmälan är lite ”optional”. Och jag märker att skolorna tycker att det är att ta ställning att göra en polisanmälan. Jag skulle vilja byta synsätt, att det är neutralt att göra en polisanmälan. Det är att inte ta ställning, det är att lägga det på en aktör som är rätt lämpad att göra den bedömningen, om det är ett brott.
Programledaren: Så tydligare ansvarsfördelning och tydligare vad som gäller kring polisanmälan, säger Lena Ljungdahl, skolsäkerhetsspecialist och och rådgivare för Center mot våldsbejakande extremism, apropå det här med våld i skolor och skolmiljöer.
Kommentar: Svart på vitt, beskrivet med korrekta ord, inte undanglidande flummiga nyord, säger den välmeriterade skolsäkerhetsspecialisten i intervjun att ”Skolan får nog räknas som inte längre fredad zon. Skolan är nog en brottsplats.” Inget hymlande, inget försök att dölja den hemska verkligheten. Och denna verklighet tvingas svenska föräldrar nu leva med, liksom alla barn och alla unga. Det finns ingenstans att fly, inga skolor som är säkra. Ta in informationen, betänk hur långt det har gått när spadar nu börjar kallas spadar (decennier för sent) och den skrämmande och hemska verkligheten visar sig sådan den är och inte utklädd till något annat.
Det finns inte längre någon återvändo, inget hopp om att skolan i Sverige ska kunna bli vad den en gång var: en läroinrättning där undervisning och utbildning håller hög kvalitet och där eleverna är trygga.