Klicka på text- och bildrutan för att läsa texten på Svenska Dagbladets sajt.

Den svenska aningslösheten, tillika oförmågan att tänka längre än näsan räcker, fortsätter att låta det land som alla andra som tänker längre än näsorna räcker men inte sitter på beslutsfattarposter, tvingas leva i. Liksom deras barn och barnbarn.

Det Paulina Neuding tar upp här är absolut förödande. Om Sverige, ett land med en systemhotande organiserad brottslighet och allvarliga säkerhetsbrister på sina fängelser. Ur texten:

Svenska kriminalvårdare – alltså sådana som har att hantera dömda kriminella på fängelser – måste bära namnbrickor på jobbet. Det innebär att de intagna kan googla sig fram till var deras kriminalvårdare bor.
———-
Vi kan lugnt räkna med att risken för repressalier får inverkan på hur kriminalvårdare förhåller sig till intagna på golvet. Frågan är bara i hur stor utsträckning.

Ett land med växande organiserad brottslighet kan rimligtvis inte ha en sådan säkerhetsbrist på sina fängelser. Det handlar inte enbart om enskilda anställdas integritet och säkerhet, utan ytterst om att värna staten inför hotet från systemhotande kriminalitet.

I stället för att beslutsfattare – jag tänkte skriva ”ansvariga”, men ”ansvar” är ju inget som längre avkrävs tjänstemän eller politiker i Sverige, så det går inte – skulle tänka efter och tänka längre än näsorna räcker så stannar de vid nästippen och har nu hittat på följande:

Kriminalvården behöver massanställa, av lätt insedda skäl, vilket i sig medför risker för kvaliteten på medarbetarna. Unga tjejer ska rekryteras av skäl som har att göra med mångfaldsmål, vilket inte minst framgår av bildspråket när myndigheten kommunicerar.

Kommentar: Betyder det alltså att unga tjejer från samma ursprungsländer som en hel del av dem som begått grova våldsbrott, ska fungera som kriminalvårdare? Och ”vårda” brutala våldtäktsmän?

På Kriminalvårdens sajt utannonseras massor av olika lediga tjänster. I slutet av alla annonserna står, som ett oreflekterat och oomkullrunkeligt mantra:

Kriminalvården strävar efter en jämn könsfördelning och ökad mångfald.

Kommentar: Detta gäller alla tjänster. Och Kriminalvården berättar också stolt att den fått diplom som ”Excellent arbetsgivare”, främst grundat på att något som heter Nyckeltalsinstitutet gett myndigheten en ”Topprankning i jämställdhet”. På vilket sätt oreflekterat ”jämställdhet” hjälper dem som beskrivs i Paulina Neudings artikel eller ändrar inställningen hos den källa hon talat med, kan man undra. Det torde vara helt andra saker som krävs än ”jämställdhet” och ”mångfald” för att det ska gå att hålla någotsånär ordning på de allt fullare svenska fängelserna.

 Klicka på text- och bildrutan för att läsa mer om utmärkelsen.

En källa inom Kriminalvården berättar för Paulina Neuding om nyrekryterad kvinnlig personal som inte klarar att hitta balansen mellan att vara för eftergiven och onödigt auktoritär och konfliktskapande i hanteringen av dömda brottslingar. Internerna känner av osäkerheten, och sedan sitter kvinnliga anställda och gråter och behöver tröstas av kolleger när internerna inte gör som de säger. Samma källa säger också:

Inom några år har vi en stor incident på någon av våra anstalter, för att personalen inte har de kvaliteter som krävs för att hantera interner.

Kommentar: Jag har själv talat med en person som arbetar på en sexualbrottsanstalt där det tidigare fungerat hyfsat bra mellan kriminalvårdarna och de intagna. Vårdarna har tilltalat de intagna med namn, det har – trots det allvarliga sammanhanget – rått en mänsklig stämning och incidenterna har varit få. Min källa kommenterar det som står i artikeln i Svenska Dagbladet om att

intagna ”har rätt att inte få sina namn exponerade i onödan på namnskyltar eftersom kriminalvården ”har en skyldighet att skydda de intagnas integritet”. 

”I onödan”, alltså. Det betyder ju inte att man hade behövt göra som min källa berättar att man gjort där hon jobbar: ersatt namnen med nummer inom anstalten! De intagna är numera inte individer utan nummer. Från att vårdarna (vakterna) kunnat heja på fångarna med ett igenkännande: ”Tjenare Björn, hur är läget idag?” så försvinner det här interagerandet eftersom man knappast säger: ”Tjenare 438219-22, hur är läget idag?”. Min källa anser att en hel del av det som ändå lite grann kunde likna ett normalt sammanhang försvinner när människor bara är nummer, inte tilltalas med namn. Dessutom är det ju något av en anomali att intagna brottslingar ”har rätt att inte få sina namn exponerade” medan de som arbetar där är skyldiga att bära tydliga namnbrickor…

Slutkommentar: Svenska beslutsfattare u.p.a. (utan personligt ansvar) måste börja tänka till. Landets och folkets säkerhet ska gå före all världens mer eller mindre ”mångfaldsmål”, ”värdegrunder”, ”jämställdheter” etcetera. Beslutsfattarnas absoluta skyldighet ska vara densamma i Sverige som i alla normala demokratier, nämligen att alltid och i varje läge i första hand värna om sitt folks och sitt lands säkerhet och trygghet. Det ingår i det som medborgarna har rätt att kräva och få genom sina kontrakt med samhället och som de betalar bland världens högsta skatter för. När medborgarna uppfyller sin del av samhällskontraktet då är det samhällets plikt och skyldighet att uppfylla sin del av kontraktet.

Lästips:
•  Inspirerande skribenter/debattörer del 3: Paulina Neuding. – 16 augusti 2022.

© denna sajt.