Klicka på text- och bildrutan för att läsa hela artikeln.
Ur texten:
Rånen mot barn och ungdomar som syftar till att skrämma och förnedra sliter sönder samhället. Vilka blir de politiska och sociala konsekvenserna när den generation som ständigt behöver se sig över axeln av rädsla för att få sina öron avskurna når rösträttsåldern?
———-
En ny typ av rånöverfall, där unga män utsätts för omfattande våld och kränkningar av gärningsmän i grupp, har blivit allt vanligare i Sverige. Länge försökte myndigheterna att tona ned den här typen av brottslighet. Till exempel gjorde Stockholmspolisen många upprörda då den gick ut och uppmanade föräldrar att inte låta sina barn ha dyra märkeskläder, eftersom detta ökade rånrisken. Utspelet uppfattades av många som att polisen hade kapitulerat från sitt uppdrag att skydda medborgarna och i stället skuldbelade offren.
Lars Anders Johansson slår huvudet på samma spik som jag och ett antal andra hamrat på under en längre tid. De våldsamma, ointegrerade unga männen som begår vidriga och föraktansvärda brott i landet som tagit emot dem (eller deras föräldrar) är ”svenskfientliga” och med dagens sätt att definiera rasism: rasister av värsta sort.
I Sverige har alltför många vägrat att lyssna på varningarna. Barn, gamla, lärare, sjukhuspersonal, socialarbetare, kvinnor, djur – hela det tidigare öppna, fria, trygga välfärdssamhället – har med floskler och handhjärtan offrats när hundratusentals oidentifierade människor från främmande, medeltida våldskulturer till stor del okontrollerat släppts in i landet. Och fortsättningsvis släpps in. För ingen behöver ju styrka sin identitet och Sverige har ingen aning om vilka personerna är, om de tillhör terrororganisationer, om de är kriminella som flytt straff för olika brott i hemlandet, vad de egentligen har för asylskäl – om några alls. Bland de afghanska män (en stor andel från Iran) som kom till Sverige 2015-2016 till exempel, fanns få som hade asylskäl. Ändå är de kvar här och aktivister med sina handhjärtan agerar för att de ska bli kvar här trots att de inte alls uppfyller utlänningslagens krav för skydd eller uppehållstillstånd. Och trots att män i den här gruppen inte sällan figurerar i brottsstatistiken vad gäller mord, våldtäkter, rån, misshandel och narkotikalangning och –försäljning.
Det tycks inte spela någon roll för svenskarna – i varje fall inte för makthungriga och oansvariga politiker, okunniga journalister och aktivister – hur mycket deras eget folk förnedras, misshandlas, rånas, trakasseras och våldtas av just män som kommit hit och sagt sig behöva ”skydd”. De vägrar ändå att se verkligheten och vägrar ta in att dessa män från de mest främmande och våldsamma länderna på jorden hatar dem och deras livsstil. Och det tycks inte heller spela någon roll att dessa våldsbenägna män inte har någon som helst tanke på – eller vilja att – ”integreras” och bli ”svenskar”…
Oavsett hur mycket man i detta handhjärteland kallar dem ”nysvenskar” eller de omtalas som ”personer med afghansk, irakisk, syrisk etc bakgrund” trots att de ju är afghaner, irakier, syrier etc, så upphör de självklart inte att vara det. De blir ju inte ”svenskar” och hela deras tidigare liv blir ju inte en ”bakgrund” bara för att de kommer till Sverige! Men det struntar svenskarna högaktningsfullt i.
Det här har jag skrivit om så länge jag kan minnas men det har sällan mötts med förståelse bland svenskar, som däremot själva aldrig skulle komma på tanken att kalla sig ”nyspanjorer med svensk bakgrund” för att de flyttat till Spanien…
Det är på tiden att svenskfientlighet och rasism mot svenskar får lika mycket uppmärksamhet som det motsatta: främlingsfientlighet och rasism mot icke svenskar. Ingetdera är okej. Men har man kommit till ett land och sagt sig behöva skydd och landet har trott på skyddsbehovet och tagit emot en och försörjt, ordnat bostad, utbildat, gett vård etc så kan det inte vara acceptabelt att man ger sig på dess befolkning. Sådana personer måste utvisas, annars blir Sverige ännu mer av en krigszon än det redan är. Och svenskarna, som inte alls är vana vid den typ av besinningslöst, brutalt och förnedrande våld i den utsträckning som redan nu drabbar dem, kommer inte att klara att stå emot dem som utövar det.
Några få lästips:
• Granska brottsligheten hos de ensamkommande – Paulina Neuding, Expressen Debatt 4 december 2017
• Unik granskning: 112 pojkar och män dömda för gruppvåldtäkt – Joachim Kerpner, Kerstin Weigl, Alice Staaf, Aftonbladet 7 maj 2018
• Bara fyra av 112 dömda för gruppvåldtäkt erkänner – Joachim Kerpner, Kerstin Weigl, Alice Staaf, Aftonbladet 8 maj 2018
• Ny kartläggning av våldtäktsdomar: 58 procent av de dömda födda utomlands – SVT Uppdrag granskning 22 augusti 2018
• Rån mot unga ökar kraftigt – SVT 30 oktober 2019
• Rån mot unga måste stoppas – Aftonbladet 31 oktober 2019
• Rån mot unga ökar – barn i Bromma hårt drabbade – Mitti 12 november 2019
Det finns självklart – och det förstår egentligen alla utan att det behöver sägas – mängder av positiva exempel och solskenshistorier, och bara helt vanliga berättelser om asylinvandrade som styrkt sina identiteter (för det kan de allra flesta som faktiskt är flyktingar) och visat att de behövt skydd här. Och som långsamt, mödosamt med både stark vilja och lite tur har tagit sig in i det för dem mycket främmande svenska samhället,. Som utbildat sig, fått jobb och betalar skatt. Som vill leva i fred och trygghet.
Hur stor andel av dem som nu befinner sig i Sverige antingen på tvivelaktiga grunder eller illegalt, utan rätt att vistas i landet, vet ingen. Den kontrollen finns inte i Sverige. Sverige har tappat kontrollen.