Under många år har jag förutspått vad jag valt att kalla ”inbördeskrigsliknande situationer”. Den 14 september i år skrev jag texten Det är mer än åtta år sedan myntade jag begreppet ”inbördeskrigsliknande situationer”. Kort ur texten, läs den gärna i sin helhet:
Att sådana skulle bli vardag visste jag, alla tecken tydde på det. Ingen ville höra sådana trista förutspåelser… Men hur skulle det kunna bli annorlunda när politikerna tillåtit och tillät, rentav uppmuntrade en fullständigt ohämmad, vansinnigt stor och ofta bedräglig asylinvandring från jordens mest våldsamma länder? Det borde ju till och med tämligen ointelligenta människor ha kunnat räkna ut.
I inlägget finns också en länk till en text i Svenska Dagbladet där Wilhelm Agrell, betitlad seniorprofessor, säger att:
Samhällets våldsmonopol, själva kännetecknet för en suverän fungerande statsmakt, har bit för bit gröpts ur och finns inte längre. Samhällets institutioner har reducerats till en av många våldsutövande aktörer. Det väpnade kriminella våldet får i detta avseende effekter som alltmer liknar terrorismens och muterar i värsta fall i en sådan riktning där gränsen mellan de två suddas ut. Allt detta är djupt oroande och ohållbart, landet brister sönder i ett mycket fundamentalt avseende.
Detta är nu allas vår vardag. Och det här är bara några ytterst liten bråkdel av rubriker från olika medier idag och de senaste dagarna:
Jag har under mer än ett decennium undrat över samma sak som en asylinvandrad vän frågade mig:
Varför vill svenskarna ge bort sitt land?
Svaret måste de politiker, journalister och andra som spelat med, ge. Det är de som bär ansvaret.