Det här är del 1 i en lite serie om ett stambyte.
Stambyte – ett ord som väcker oro och nästintill fasa hos den som drabbas av det. Nu är det snart min tur att uppleva det; andra kvartalet 2018, är det planerat (men inte helt säkert). Och jag ser inte fram emot det på minsta sätt.
Klicka på textrutan för att läsa artikeln.
För snart tio år sedan skrev jag en ledartext i Svenska Dagbladet om olika boendeformer, den började så här:
Hur fin en lägenhet än är som man för stora pengar köper rätten att bo i (bostadsrätt) så äger man den inte. Råkar man dessutom hamna i en bostadsrättsförening där maktfullkomliga typer styr och ställer kan boendet bli riktigt trist.
Och så här skrev jag om mitt val av boende och om den hyresvärd jag varit nöjd hyresgäst hos i flera decennier:
Själv är jag en mycket nöjd hyresgäst och kan inte tänka mig någon annan boendeform. Byggnadsfirma Olov Lindgren och jag kommer mycket väl överens. Jag är deras enda hyresgäst som själv förhandlar om hyran, kanske inte så värst framgångsrikt, men det är ändå trevligt att ha den kontakten med hyresvärden,
Texten avslutades:
Men om jag inte hade en så bra hyresvärd så skulle jag definitivt satsa på att äga min lägenhet.
Nå. Nu har jag en alldeles ypperlig hyresvärd – Olov Lindgren AB – som tar sina hyresgäster på allvar och visar dem respekt. ”Om vi inte hade er som hyresgäster så skulle vi inte ha något företag”, sa en av de anställda vid det hyresgästsamråd med anledning av det förestående stambytet som hölls den 7 november. Hela mötet präglades av välvilja och förstående från hyresvärdens sida, som ställde upp med sammanlagt åtta personer (om jag räknade rätt) som informerade och svarade på frågor inför detta som vi alla både oroar oss för och fasar för. Och det har hon ju rätt i: utan hyresgäster finns inte firma Olov Lindgren. Men så tänker långt ifrån alla hyresvärdar. Särskilt som det går tretton bostadssökande på dussinet idag…
Stambytet i vårt hus blir så genomgripande att alla lägenheterna måste tömmas helt; rören är inbyggda i väggarna så att det blir stora ingrepp i hall, klädkammare, givetvis badrummen men också i köken. Samtidigt ska hela huset få en ansiktslyftning: entrén ska piffas upp liksom trapphuset, samtidigt som marmor och teak och andra dyra material som användes när huset byggdes 1978, ska få vara kvar. Nu oroar sig alla över 1) att behöva packa ner varenda pinal som ska flyttas till de evakueringslägenheter som ingen ännu vet vilka det blir (eller magasineras för dem som kan bo hos släkt eller vänner); 2) för hur allt detta ska påverka hyrorna.
I och för sig så räknas ju stambyte som normalt underhåll och påverkar inte hyrorna alls. Att det blir så omfattande ingrepp i just vårt hus är ju heller inget som hyresgästerna kan rå för utan det handlar om hur rören drogs och hur man tänkte och byggde 1978. Och eftersom det vid hyresgästsamrådet sades att ”någon lyxrenovering är det inte frågan om”, så känner de grannar som jag hann prata med ett litet hopp om att det som görs, som helt enkelt måste göras på grund av hur rören dragits, inte kommer att påverka hyran nämnvärt.
Jag har hört vänner och bekanta tala om det stora svarta och hemska som heter stambyte och inte riktigt förstått vad det innebär. Själv trodde jag att jag kunde bo kvar medan arbetat pågick, innan bomben släpptes om hur omfattande det hela skulle bli…
Fortsättning följer.
© denna sajt.