Med anledning av min text i Svenska Dagbladet idag – Systematiskt bruk av konverteringar för asyl – (läs också inlägget: Om asylsökande som konverterar till kristendomen) skrev en läsare följande mejl till mig:
Jag är nyfiken har du några konkreta siffror bakom ditt resonemang? Det borde finnas statistik om det handlade om ett långvarit missbruk. Återkom gärna med det för som det är nu så är det svårt att ta till sig.
Jag svarade:
Nej, några konkreta siffror (på vad, egentligen?) har jag inte. Det förs ingen statistik av konverteringar och avhopp från konverteringar etc. Men jag har drygt 20 års erfarenhet som ombud åt asylsökande och 12 års regelbunden kontakt med miggor (anställda vid Migrationsverket) och kontakt med några präster och även med asylsökande idag, som berättar om detta. Så det är en sammantagen bild som ges i min text.
Jag förstår att det är svårt att ta till sig.
Jag bad också en migga säga något om min text och om mejlet från läsaren, och fick följande mejl:
Jag har några reflektioner generellt och kring frågan du fick.
Dels undrar jag över den besatthet som somliga har av siffror? Så fort de ställs inför ett missförhållande så ska siffror tas fram. Finns inga siffror på det så existerar inte problemet, verkar det som.
Jag skulle ju också gärna se att det gick att ta fram sådana siffror, men nu finns de såvitt jag vet inte, och då får man ta sig an det hela på ett annat sätt.
Att falskeligen konvertera är bara ett av många verktyg i verktygslådan för den som vill få asyl trots avsaknad av asylskäl. Förhindrar man just denna möjlighet så kommer det bara att uppfinnas nya verktyg. Man vinner inte så mycket på att beivra just detta sätt att försöka kringgå asyllagstiftningen. Missbruket och fuskandet inom asylsystemet är enormt, och satt i system.
Att konstatera det räcker, tycker jag, för att inse att det behöver göras en total genomlysning av systemet. Ett Argus* 2.0. Jag skulle kunna dra till med en siffra över hur många asylsökande som jag tror fuskar, men det skulle ändå bara vara en gissning.
Inom vissa grupper är det ett standardagerande att konvertera. Det är alltså inget som någon hos oss höjer några ögonbryn över, utan helt ”vanliga” ärenden, där alla inser att man konverterat endast för att få uppehållstillstånd. Samtidigt står handläggaren handfallen. Eftersom domstolarna godtar sådant här så måste vi också göra det.
Jag tycker sammanfattningsvis att folk ska tänka mer på helheten och fråga sig om de vill ha det såhär och om inte: kräva riktiga åtgärder.
Kommentar till reflektionerna: Det är hårresande att asylbedrägerier blivit ”vanliga ärenden” och att alla spelar med i farsen.
* Om Migrationsverkets Argus-rapport daterad 2000-12-31 har jag skrivit tidigare. Och citerat ur. Den är alltså nu drygt 16 år gammal, men kan med fördel läsas ännu idag för att se hur mycket som var känt redan då vad gällde asylfusk och hur lite som har gjorts av de vetskaperna… Som detta:
Ovanstående fenomen har jag skrivit om för många år sedan och för ett år sedan tog journalisten Nuri Kino upp det i en text i Svenska Dagbladet (läs om det i inlägget Asylsökande med många identiteter – känt för myndigheterna sedan 20 år – 7 april 2016. Alltså nästan 16 år senare… Om falska konverteringar har jag också skrivit tidigare, men det har också fått passera. Asylbedrägerierna tillåts fortgå, decennium efter decennium och har alltså nu blivit ”vanliga ärenden” på Migrationsverket.
Några relevanta slutreflektioner: Varför har vi en utlänningslag om den inte följs? Varför låtsas politikerna att vi har ”reglerad invandring”? Varför tillåts farsliknande processer där aktörerna spelar sina roller väl medvetna om att alla spelar teater, belasta skattebetalarna med astronomiska summor?