Blandade tankar efter partiledardebatten den 17 januari 2018

Deltagarna i Spelet Om Makten är:

Klicka på text- och bildrutan för att se och höra partiledardebatten.
Debate between party leaders interpreted into English here.

Tyvärr. Moderaternas uttalande – genom Ulf Kristersson i partiledardebatten den 17 januari – om asylinvandringen inger varken hopp eller förtroende. Man kan inte stå med en fot på den ena sidan och en fot på den andra. Centerpartiet – genom Annie Lööf – är så ”far out” att det är svårt att förstå att relativt många i opinionsundersökningar säger sig kunna tänka sig att rösta på dem. ”Verklighetsfrämmande” räcker inte som beskrivning. Snarare ”verklighetsfrämmande i kvadrat och kubik”. Och Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet! Han undrar om inte de sjuka längre ska få sjukpenning utan kastas ut i kylan. Han förstår inte att det är självklart att det blir så eftersom det är en så stor och ökande andel av dem som finns i landet som inte betalar för att välfärden ska kunna upprätthållas, men som ändå själva är tämligen stora konsumenter av vård, tandvård, skolor, rättsväsende etc. Och att pengarna inte räcker till allt. Jan Björklund, L, talar bland annat om skolan – det gamla uttrycket ”snacka går ju” är som alltid aktuellt. Andreas Carlson, KD, deltar med liv och lust i debatten; kanske är det en del av KD:s svanesång: i nästa riksdag sitter partiet troligen inte med. Jimmie Åkesson, SD, vet var han står och vet att han – i Spelet Om Makten – sitter på en hel trumfkort och har en stor väljarskara. Stefan Löfven, S, är bara Stefan Löfven och Isabella Lövin, MP, är ointressant för hennes parti kommer inte att sitta i några fler regeringar; troligen inte ens i riksdagen efter valet i september.

Alltså: Om det fortsätter att accepteras att det kommer kring 30.000 asylsökande per år och kanske lika många anhöriga, det vill säga kring 60.000 människor per år: Var ska de bo? Var ska de jobba? I vilka skolor och med vilka lärare ska deras barn utbildas? Hur ska sjukvården och tandvården och rättsväsendet klara av ytterligare 600.000 nya människor som kan var på inkommande under en tioårsperiod – förutom alla de hundratusentals som redan kommit? När det ju inte finns möjlighet ens för alla de hittills hitkomna att försörja sig själva och som därmed inte kan vara med och bidra till den allt mer urholkade välfärden etc. Alltför många svenska pensionärer som jobbat hela sina liv och lojalt och solidariskt betalat bland världens högsta skatter diskrimineras gravt i sitt eget land och får leva i otrygghet och fattigdom den sista tiden av sina liv. Barn får inte den utbildning som deras föräldrar och mor- och farföräldrar har betalat skatt för att de ska få. Hur ska man då kunna ta in ännu fler utomeuropeiska personer i landet?

Om någon nu invänder att om det kommer 30.000 asylsökande per år så får faktiskt inte alla asyl eller uppehållstillstånd, då har den både rätt och fel. Alla får inte tillstånd att stanna lagligt, men en överväldigande majoritet av dem som får avslag stannar ju ändå. Illegalt. Det är bara ett mycket litet antal som den utarmade poliskåren lyckas utvisa som lämnar landet. Och om nu alla inte kan hämta hit sina anhöriga så lär det ändå bli många som gör det och alla har inte bara en anhörig, många har en eller flera fruar (det är ju i första hand männen som kommer hit) och två, fyra eller sex barn. Eller ännu fler.

Hur ska vi orka med floskler och verklighetsfrämmande uttalanden under åtta långa månader fram till valet? Medan Sverige blir allt våldsammare, farligare, svagare, otryggare. På sina håll anklagas de som talar om den djupa rädslan för vad det svenska samhället har blivit och kommer att bli, för att vara ”alarmistiska”. Det påstås märkligt nog av en del att det handlar om vad de kallar ”fearmongering”, alltså att avsiktligt och – underförstått – osant och därmed felaktigt sprida skräck bland folk. Alltså att påpeka eller larma om det som de allra flesta människor i Sverige idag ser, hör, läser och alltför många själva upplever. Så när svenska medier nu äntligen, i allt högre grad, faktiskt rapporterar om mord, beskjutningar, granat- och bombattacker, grova våldtäkter, rån, misshandel, hot, trakasserier, bedrägerier så sprider och fruktansvärda och farliga situationer i många skolor, då sprider de skräck bland allmänheten!?

Hur ska vi, under de åtta månader som återstår till valet, orka lyssna på dem som nu tävlar, som rentav av med näbbar och klor kämpar och strider för att få sitta i någon sorts majoritet i riksdagen och att sitta i Rosenbad under fyra år från september 2018? Och hur ska det gå med alla de enorma problem, allt det förfall på område efter område som ”the fearmongers” larmar om för att de lever mitt i det, när politiker till mycket stor del de kommande månaderna inte har fullt fokus på att styra och styra upp landet utan på att vinna makten i september 2018? Makten över vad och vilka, förresten?

Till sist: Tänk om vi åtminstone kunde få slippa höra floskeln som bland annat Centerpartiet ständigt papegojlikt upprepar i tid och otid: ”Det är dags för ett nytt ledarskap för Sverige!”

Och här är en text av en annan person som också tänkt om och kring det som sades i partiledardebatten idag: Johan Westerholm, redaktör och utgivare på ledarsidorna.se, där det finns mycket intressant att se och läsa. Texten publiceras med hans tillstånd.