Vickys Livs: Tiddelipom och realpolitik och Arne

Just så känns det idag, lördag, när jag går ner tilll Vickys Livs. Snön vräker verkligen ner, det är vitt och vintrigt och oändligt fjärran från vår och värme. Men, precis som Nalle Puh sjunger, så töar det nog igen nästa vår ("om bra det går", alltså).

På Vickys Livs är det töväder redan nu, i varje fall när det gäller det mänskliga klimatet. Affe och Ingrid jobbar som vanligt, de jobbar ju så gott som varje lördag och söndag. Ingrid står ensam bakom kassan när jag kommer, Affe är någonstans och hämtar växel.

^{Arne
Foto: Merit Wager}

Arne kommer, som vanligt. Han är frusen efter att ha varit ute och gått och gått och gått i flera timmar redan (klockan är 12.30). Han har tappat sina nycklar, verkar det som.  Eller glömt dem inne i ateljén. Han försvinner dock ut i snögloppet innan vi har hunnit utreda saken närmare. "Men han lär ju komma tillbaka ett antal gånger i dag", säger Affe, som börjar tycka att det känns lite tungt att Arne verkar vara helt utan tillsyn under helgerna. Även om Affe har ett stort och rymligt hjärta och gärna hjälper Arne så gott han kan och tar med honom i bilen när han åker och handlar varor till butiken var och varannan dag, så är det en extra belastning när det blir så ofta som det nu har blivit. Och oron för vart Arne tar vägen och om han hittar hem och var hans nycklar är, tär på både Affe och Ingrid och även på mig när jag ser i vilket förvirrat tillstånd Arne är.

^{Ingrid
Foto: Merit Wager}

Idag hade jag ett långt och givande samtal med Ingrid medan jag drack en kopp kaffe och åt en av Barbros små, men naggande goda, semlor. Vi pratade bland annat om realpolitik, något som Ingrid tyckte saknades insikt och kunskap om hos den nuvarande regeringen och jag höll med. För, som Ingrid sa: "Hur ska de som har sådana jättehöga löner och allt betalt kunna förstå hur det är för oss som inte kan köpa nya kläder eller skor på flera år och oroar oss för hur vi ska betala alla räkningar, trots att vi jobbar både hårt och mycket?"

I år blir det mycket, mycket svårt för Ingrid att rösta. Hon funderar på att rösta blankt eftersom det inte finns något parti som hon tycker att hon kan identifiera sig med längre. För Göran Persson har förvandlat hennes gamla parti till något som hon inte känner igen sig i, och på något borgerligt parti vill hon inte heller rösta. Men också hon ser det tragikomiska i att moderaternas Fredrik Reinfeldt, som talar om moderaterna som "det nya arbetarpartiet" till viss del kanske har rätt. Det är sannerligen upp-och-nervända-världen och ingenting är längre som det brukade vara.

Ingrid sa också något förbluffande. Hon sa att hon, som har varit anställd i hela sitt liv ända till för två-tre  år sedan, tack vare det kan se fram emot en bra pension som kommer att ge henne kanske 10.000 kronor mer i månaden än vad hon får nu när hon jobbar som en blådåre! Här slår ju verkligen de ojämlika villkoren för egen- och småföretagare kontra anställda in på ett mycket tydligt och orättvist sätt. Hårt arbete som småföretagare lönar sig inte jämfört med att vara anställd när det gäller pensionen (heller)!

Och snön den bara vräker ner (tiddelipom) och bäddar in oss alla i ett vitt, mjukt, ljuddämpande och lugnande täcke.