I Sveriges Radio P1 talade man en dag om att ”beslutet infriades”. Ett beslut ”infrias” inte, det genomförs. Löften infrias, inte beslut.
På SVT:s sajt kunde rubriken ”Finns ingen annan utväg en Mozart” läsas. När man menar ”Finns ingen annan utväg än Mozart”.
Ofta, inte sällan, hör man också numera programledare, nyhetsuppläsare, påannonserare etc i P1 uttala ord fel så att man som lyssnare är osäker på vad som sades. Mycket vanligt – och mycket irriterande – är när radiorösterna läser texter som de inte förstår själva och därför lägger betoningen i meningen på fel ställe.
Varför kallar man numera förföljare för stalkare? Alltså uttalat exakt så som det skrivs, med tydligt a-ljud som om det vore ett svenskt ord? Varför duger inte förföljare?
Det finns programledare på P1 som inte kan uttala sina kollegers namn korrekt…
”Otillbehörlig påverkan…”, sa en reporter i Ekot den 31 oktober. I stället för det korrekta ”otillbörlig påverkan”, alltså.
Och varför är det så svårt att använda begreppen ”ta tillvara” och ”ta vara på” korrekt? Det är oerhört vanligt att politiker och medierepresentanter och många andra felaktigt säger: ”ta tillvara på”.
I Dagens Nyheter talas om ”segrarna av Kasper Sahlinpriset”!!! Men man ”segrar” inte ett pris, man mottar eller tilldelas ett pris. Det verkar dessutom råda stor förvirring vad gäller begreppen ”vinna” och ”segra”. Man vinner högsta vinsten i ett lotteri, t.ex., men man segrar i en femkamp eller en fotbollsmatch. I det ena fallet (vinna, vinst) krävs ingen egen ansträngning utan bara tur, i det andra måste man ha utfört något själv (segra, seger).
Det här är bara en ytterst liten del av alla felaktigheter som det vimlar av i offentligheten. Svenskarna verkar inte alls värna om sitt språk utan tillåter slarv och felaktigheter på alla områden. Också i public service-sammanhang och i de stora papperstidningarna. Den slappheten kommer att leda till allt mer av begreppsförvirring och missförstånd som faktiskt kan bli farliga, t.ex. i rättegångar och andra sammanhang där man mycket exakt måste veta vad saken handlar om.
Finns det ingenstans i Sverige längre där man värnar om språket och försöker se till att det är korrekt och – inte minst viktigt – begripligt för dem som ska lyssna eller läsa och ta till sig muntlig eller skriftlig information? Bli det bättre när svenskan blir officiellt språk i Sverige eller är det redan för sent? Kommer de som nu läser och uttalar fel plötsligt och som genom ett trollslag, att få kunskaper i språket som de idag inte har om svenska blir landets officiella språk? Och kommer man då att kräva att den som ska bli polis, domare, läkare eller lärare måste behärska svenska språket till fullo och inte som nu acceptera att de som har invandrarbakgrund inte behöver göra det?
Språktidningen är en välkommen produkt, en tidning som tar upp språkfrågor på många olika sätt och nivåer. Den är lättillgänglig också för den som inte är så van vid att läsa ”svåra” texter: mycket bilder och ofta välskrivna, inte alltför tunga texter. Men även i den tidningen slinker en del slarvfel (?) igenom. Tyvärr.