En lagom promenadväg från där jag bor ligger Gunnarsons Specialkonditori, som jag har skrivit om ett antal gånger tidigare ) bl.a. här, här och här). Då och då när jag har tid och möjlighet går jag dit och dricker en kopp kaffe och äter en ostsmörgås eller något annat, lite beroende på vilken tid på dagen det är.

Nu har jag varit på Gunnarsons ett antal söndagar och varje gång sitter ett gäng pratglada ”oldboys” vid sitt stambord och pokulerar. Så även idag, söndag den 24 augusti. De känner varandra väl, de slänger käft och går emellanåt ganska hårt åt varandra på ett rått men hjärtligt sätt. De pratar en hel del om gamla tider, om var biografen si och så låg för 40 år sedan, vilka affärer som fanns längs Götgatan, hur det var att gå i skolan då etc. Men de sitter minsann inte och bara gräver ner sig i det förflutna, långt därifrån! De här herrarna pratar om böcker de läst; idag om Tro och vetande 2.0 av Christer Sturmark och Vad hände på vägen till Damaskus av Lena Einhorn. Samtalen blir animerade, alla har åsikter, alla kan formuera sig och gör det gärna. Och så pratar de om aktuella samhälls- och världsfrågor också. De är kunniga och roliga, de har historiskt perspektiv på saker och ting, som de kan aplicera på olika skeenden. En vacker dag ska jag be någon av dem (eller flera) att gästblogga här hos mig!

Under min dryga timme på Gunnarsons rörde sig också en uppenbart psykiskt sjuk kvinna i lokalen. Hon satt först länge ensam vid ett bord utan att ha beställt något att äta eller dricka. Hon mumlade för sig själv och stirrade sig intensivt omkring. Efter ett tag ställde hon sig upp och då stirrade oavbrutet på mig och mumlade ännu mer frenetiskt. Sedan vankade hon omkring, ställde sig i kön men köpte ingenting och stod sedan et tag vid en pelare och ”spejade”, hela tiden mumlande. Men hon gjorde inte en fluga förnär, trots allt. Och personalen på Gunnarsons lät henne hållas. ”Alla får finnas!” – det är det jag gillar bäst med Söder, stadsdelen i Stockholm där jag bor! Och plötsligt, när jag tittade upp från mina tidningar, var kvinnan försvunnen, lugnt och stilla.

Efter en dryg timme reste sig GGG (Gunnarsons GubbGäng som jag börjat kalla dem för mig själv) och troppade av, hela tiden ivrigt diskuterande. ”Vi ses igen nästa söndag”, sa de, och skiljdes åt. Jag ska också försöka var på plats då.