Det är rubriken på Sakine Madons ledare i Expressen den 25 oktober. Och jag kan inte annat än hålla med henne: det står mig upp i halsen också! Liksom alla ”Noll tolerans”-jippon och virtuella ljuständningar på nätet och namninsamlingar för än det ena, än de andra. Ett citat ur texten:
Men vad är det egentligen man tar ställning för eller emot genom att bära ett rosa band? Vem är inte emot sjukdomen? Uppenbarligen är ju tanken att omgivningen ska spana in banden och se att bäraren av bandet är emot – jättemycket emot – att folk dör i bröstcancer. Modigare ställningstaganden än så har man sett.
Och ett citat till:
Tänder du ett ljus för Engla, ger en ros för Bobby eller går med i en facebookgrupp mot gatuvåld anses du ”göra något”. Det tycks viktigare att visa vännerna på Facebook att man är emot gatuvåld än att ta sig ut och nattvandra stökiga helger. Alla dessa manifestationer är det moderna samhällets avlatsbrev. Det går snabbt enkelt och smidigt att köpa snällhet för 20 spänn.
Jag har haft samma åsikt som Sakine Madon så länge jag kan minnas och har därför aldrig köpt några rosa band eller undertecknat några upprop. Mitt samvete dövas inte av sådana handlingar. Att tända virtuella internetljus för döda eller kräva något via namnunderskrift på någon lista som sticks under näsan ute på stan eller ta ställning emot bröstcancer (!?) är för mig något av ”skenhandlingar”, ”icke-handlingar” i den meningen att de inte kostar något (mer än kanske en tjuga) och jag då ändå inte har gjort något konkret för att förbättra, rädda, hjälpa, förändra.
Var och en får bli salig på sin tro och om människor känner sig lyckligare och får godare samveten av att sitta och tända ljus på nätet eller bära en stor rosa ögla på kappslaget så be my guest. Bara jag slipper, och kan fortsätta att själv agera och bidra praktiskt, konkret eller ekonomiskt som jag vill. Utan större åthävor och manifesteringar av det, för att alla ska se hur ”engagerad” jag är.