Dagens Nyheter berättar idag att ett nytt EU-direktiv tvingar bort pakistanska sjömän. Efter att jag har läst artikeln har jag en del reflektioner och förslag.
19 pakistanier jobbar alltså som städare åt Ånedin-linjen. En av dem, Rauf Butt, är 60 år gammal och har varit anställd hos rederiet i 23 år. Man kan väl med fog säga att Rauf Butt är en trotjänare, vem/vilka jobbar idag så länge åt samma företag? De andra har, enligt uppgifter i andra tidningar, jobbat som minst sju år.
”Vi tycker naturligtvis väldigt synd om dem”, säger Wolfgang Kukol, personalansvarig vid Ånedinlinjen. ”Men vi har levt ungefär ett halvår med vår merkostnad som är 400 000 kronor i månaden. Om vi går i konkurs får 142 anställda gå, det är pest eller kolera.”
Om Ånedin-linjen nu ”naturligtvis väldigt synd om dem” så får de väl spotta opp sig och hitta en lösning. Som är human. Som blir så bra som möjligt för bägge parter. På vilka lagliga grunder sägs de upp, förresten? Inte arbetsbrist i alla fall, Ånedin-linjen har ju redan kontrakterat ett företag som ska tillhandahålla städare. Och snacket om 400.000 kr extra i månaden i sociala avgifter ter sig lite orealistiskt.
Om man tänker sig (jag känner inte till städarlöner) att de 19 pakistanierna har i genomsnitt 25.000 kr i månaden brutto så blir det en bruttolönekostnad på 475.000 kr. Låt oss tänka oss att lönerna är inklusive ca 12 % semesterersättning. De sociala avgifterna i år är 32,42 %. De sociala avgifterna på de 19 pakistaniernas löner – förutsatt att de är 25.000 kr – är i så fall 154.000 kr. Inte 400.000 kronor. Alltså totalkostnad per månad ca 629.000 kr. Om jag nu inte missar något, jag är inte världens bästa på att räkna. Men läsarna förstår principen.
Visst, jag har stor förståelse för att det kan vara svårt för företag som ska betala ut pengar som inte finns och som inte funnits med i kalkylerna, att det faktiskt kan vara omöjligt. Detta måste tas med i beräkningen. Men när den personalansvarige på Ånedinlinjen säger: ”Vi söker kvalificerad personal och har kollektivavtal med Seko. De nya vi anställer kommer att få samma lön, då blir jag konfunderad. I faktarutan i Dagens Nyheter står att rederier som har sjömän anställda ombord på svenskregistrerade fartyg, enligt förordningen om sjöfartsstöd får kompensation av staten för sociala avgifter. Enligt EU-direktiv från 2007 gäller detta inte längre för anställda från länder utanför EU. Jaha.
Förslag/fundering 1:
Staten (regeringen) kan utfärda en tillfällig regel som säger att personer i de pakistanska städarnas situation och som anställts innan EU-direktivet trädde i kraft även fortsättningsvis ska omfattas av den statliga kompensationen. Oavsett vad EU-direktivet säger. Det kan knappast vara förbjudet att göra så. Man kan gott ha en tillfällig övergångsbestämmelse som säger just det att människor som anställts innan direktivet trädde i kraft ska hållas skadelösa – det kan knappast röra sig om något enormt stort antal anställda.
Förslag/fundering 2:
Om nu de pakistanska städarna i dagsläget, med t.ex. i genomsnitt 25.000 kr/mån kostar 475.000 kr i månaden i lönekostnader plus sociala avifter ca 154.000 = 629.000 kronor/mån, kan man då inte fråga dem själva ifall de kan tänka sig att gå ner till 20.000 kronor i månaden? Då kostar deras löner inkl sociala avgifter rederiet ca 503.000 i månaden, en liten ökning på 28.000 kronor totalt varje månad. Det kanske rederiet skulle kunna klara och då skulle städarna ändå ha sina jobb kvar. Alltså: lägre lön och jobbet kvar eller inget jobb alls. Det borde de själva få ta ställning till.
Någon vettig (kreativ!) lösning måste ju gå att komma fram till.