Jag har varit med om något otroligt, obegripligt, oacceptabelt och rent vidrigt. Jag beskriver det hela i lätt omarbetad form och med vissa fakta ändrade för att ingen (för tillfället) ska kunna identifieras.
Vi träffades måndagen den 11 augusti på ett flott advokatkontor på en fashionabel adress i Stockholm. Sobert, tjusigt, lugnt. I det vackra mötesrummet där vi serverades iskallt vatten ur en smäcker vattenkaraff var färgskalan vilsam och behaglig. Vi satt vid ett runt bord i bekväma stolar. Det var två män som representerade verksamheten (härefter kallad ”företaget”), en person som vi kan kalla X och jag som ”bisittare” och till viss del talesperson för X.
X hade av företagets styrelse pressats till att, på grund av styrelsens oförmåga att hantera sitt uppdrag, sluta sin anställning och skriva på ett avtal som gav X ett rejält avgångsvederlag plus ytterligare ett belopp som en sorts ”skadestånd”. Till saken hör att pengarna som X köptes ut med var skattemedel som i allra högsta grad borde ha gått till helt andra saker. Det var ett synnerligen olämpligt agerande från de två männen varav den ene är ordförande i styrelsen och den andre är sekreterare.
Mötet tog sin början, jag presenterades för de två männen vilka båda kände till mig och hade träffat mig tidigare. Den ene, den äldre mannen som är advokat, var en person som man kunde se var van att bli åtlydd. Just ordet ”åtlydd” passar bra här, liksom orden ”inte van att bli ifrågasatt”. Den andre, betydligt yngre mannen, som har en högt uppsatt position i samhället utstrålade inte alls samma arrogans och otrevlighet som den äldre. Snarare verkade han försöka göra det bästa av en helt orimlig situation (som han i o f s var medskyldig till…).
Högst tio minuter in på mötet, när den äldre mannen, advokaten, sköt över det avtal mot X som de ville att X skulle skriva under, sa jag att jag ville ställa honom en rak och enkel fråga:
”Varför slutar X?”
Bara det. En rak och tydlig fråga, som sagt. Nu hände något som jag bara en enda gång tidigare i mitt liv varit med om och då handlade det om en maktmänniska med en tämligen nedlåtande syn på andra människor: mannen, advokaten, blev svart i ögonen och röd i ansiktet under solbrännan och fräste något ilsket som jag inte hann uppfatta och… stormade ut ur rummet! Bara reste sig och mer eller mindre rusade ut. Mitt under ett pågående viktigt möte som han själv till stor del bar skulden för att det ens ägde rum! Sanslöst, vansinnigt. Jag kommer aldrig att kunna referera någon till honom, tvärtom ser jag efter detta skäl att avråda människor för att anlita en så instabil person i rättsliga ärenden.
Nu satt X och jag och den unge mannen kvar och han, den yngre mannen, försökte lamt ursäkta sin äldre styrelsekollega som verkar ha uppenbart grava anger management-problem. Mannen som inte kunde kontrollera sin ilska kom för övrigt aldrig tillbaka utan lämnade sin styrelsekollega att ensam klara sig bäst han kunde i diskussionerna med X, som han utan vettig eller giltig anledning ville få ut ur verksamheten. Ett så svinaktigt beteende att man baxnar.
Hur som helst, jag läste lusen av hela styrelsen via den mannen som hade vett och hyfs att sitta kvar. Jag sa sanningen, att det är en feg, mesig och inkompetent styrelse som sparkar ut en person som gjort ett omvittnat gott arbete (dokumenterat även av just denna styrelse!); en person som är omtyckt och respekterad av medarbetarna och som var en stor tillgång för den viktiga verksamheten. Enbart för att de själva varken har stake eller ryggrad att stå emot röster som på helt osannolikaa grunder vill att X ska lämna sin post.
När det kommer fram vad det här handlar om så kommer det med största sannolikhet att få ödesdigra konsekvenser för verksamheten – förödande, faktiskt. Kanske berättar jag den offentligt och i klartext; jag borde göra det eftersom jag vet vad som verkligen hänt och för att det på många sätt är så oetiskt att det måste berättas.
Varning! Akta er för nedlåtande, arroganta, uppblåsta advokater som är vana att sätta sig på folk och som får raseriutbrott när de inte lyckas! Och akta er för mesiga styrelser. Akta er också för människor som tror att skattepengar är deras egna att göra vad de vill med, trots att det handlar om medel som ska gå till helt andra saker. Akta er för styrelser som är ryggrads- och ansvarslösa!