Nu får självgoda politiker och andra som uttalar sig så ensidigt och tvärsäkert och helt ur sin egen helsvenska och inte sällan lätt inskränkta synvinkel skärpa sig! Tänk om de, som är så förtjusta i att höra sina egna röster och att få några minuter i rampljuset, någon enda gång ville försöka sätta sig in i andras tankar – och baktankar! – och inte tro att alla alltid tänker och agerar som de själva.

Så här berättar en migga om barn i asylsökande familjer. Det bekräftar att det, som andra miggor skrivit tidigare om ensamkommande asylsökande barn som cyniskt och grymt utnyttjas av sina föräldrar i hemlandet, också gäller barn som tvingas till Sverige med föräldrar som utan asylskäl är på jakt efter ett – som de tror – ”bättre liv”:

Lars Ohly säger i Ekot i Sveriges Radio att ”barn alltid har egna asylskäl” och att de ”inte ska behandlas som bihang till sina föräldrar”.

Kommentar: Rappakalja! Skulle det faktum att man är minderårig vara lika med att man har asylskäl?)

Men om barnen själva säger att de inte har några asylskäl? Om de säger att de vill åka hem och att de inte trivs i Sverige och att de inte vet varför de är här utan längtar efter sina anhöriga där hemma? Mormor, farmor, syskon, skolan och kompisarna. Om de artigt säger att ”visst är det bra här också och alla är snälla men vi längtar hem ändå”? Vad ska vi göra då?

Sådana utsagor kan vi inte använda i våra beslut, det vore att sätta barn mot föräldrar (Kommentar: Det borde nog miggorna ändå ta upp…) när föräldrarna strax innan har målat upp en bild av förföljelser och totalt kaos som fått dem att lämna hemlandet. När vi talar med barn i familj får alltid en förälder vara med. Om inga svåra minnen kommer fram under samtalet brukar föräldern avbryta lite och fråga barnet om det inte minns poliserna som kom och gjorde husrannsakan. Och om barnet inte ”minns” utan hellre vill prata om fotbollsplanen i hemlandet eller om kompisarna där, så måste det givetvis bero på traumat.

Ibland försöker barnet pliktskyldigast erinra sig händelsen och sedan virra in sig totalt. En utantilläxa om något som aldrig har inträffat är svår att hålla ihop för en vuxen, ännu svårare för ett barn. Oftast får vi därför inte prata med barnen överhuvudtaget. Deras vårdnadshavare är föräldrarna och svenska myndigheter  har inte mandat att tala med barnen utan föräldrarnas medgivande.

Självklart börjar ett barn som uppmanas att ljuga och som inte förstår orsaken till detta, eller varför familjen befinner sig i ett främmande land år efter år utan vare sig ekonomisk eller social trygghet, må dåligt så småningom. Det är säkert så att när familjen fått uppehållstillstånd och återigen kan resa till hemlandet, besöka anhöriga där och bjuda dem på besök till Sverige, så börjar även barnet må bättre.

Kommentar: Myndigheterna måste strama upp sig, det är inte den här typen av utomeuropeiska invandrare vi ska ta emot, det är emot lagen som noga anger under vilka premisser människor ska beviljas uppehållstillstånd. Sverige har tillåtit – och fortsätter att tillåta – att en avsevärd del av dess stora utomeuropeiska invandring bygger på lögner och bedrägerier. Och med okunniga uttalanden vilseleder Lars Ohlys folket, liksom medierna som envist fortsätter att rapportera ensidigt.

Utländska föräldrar har lika stort ansvar för och skyldigheter gentemot sina  barn enligt FN:s barnkonvention som svenska föräldrar har för sina. Det är inte den svenska staten och inte de svenska skattebetalarna som ska ta över föräldraansvaret för barn till människor som utnyttjar sina barn för att få komma in i Sverige.

© denna sajt. Vid citat, vänligen länka till originalinlägget.