Ni som följer min blogg vet att jag alltid säger att saker och ting sällan är svarta eller vita; de är svarta och vita. Samtidigt. Så också i ”fallet Maria Elementarskola”. Innan ni läser denna fel, läs först del 1 i berättelsen om den gamla skolan här.
Märta Franson. Foto: Merit Wager.
Historierna om den tidigare läraren och rektorn Märta Fransons envisa kamp mot allt från klåfingriga politiker till övernitiska skolinspektörer är, som jag nämnde i del 1 i den här serien, både många och halsbrytande. Hennes sätt att alltid sätta skolan och dess behov främst har varit unik, även om också hon har gjort sina misstag, precis som alla människor.
Märta Franson har varit framåtblickande. Hon har ofta varit före sin tid i sitt sätt att leda verksamheten, samtidigt som hon med osviklig övertygelse har hållit fast vid värden och traditioner som hon starkt trott på. Utan henne hade Maria Elementarskola troligen gått i graven för länge sedan.
Den 8 maj 2000 porträtterades Märta Franson i Dagens Nyheter. Hon var då 75 år gammal och blickade tillbaka och berättade lite om sitt då 52-åriga engagemang för sin skola. Mycket av det hon berättade för reportern då, för åtta år sdean,har jag själv haft förmånen att höra henne berätta på sitt eget speciella och underhållande sätt.
Nog har jag varit hängiven, alltid. Jag körde till och med taxi på 40- och 50-talen för att få ihop pengar när vi inte hade råd med löner i skolan. Dessutom spelade jag piano och sjöng på restauranger på helgerna för att få det att gå runt.
Maria Elementar var en helprivat skola utan några som helst bidrag från vare sig stat eller kommun ända fram tills skolpengen infördes 1993. Att ”få det att gå runt” var en ständig kamp. Märta Franson ville inte att terminsavgifterna skulle vara så höga att de uteslöt de barn vars föräldrar som verkligen ville att de skulle gå där. Avgifterna var i de lägre klasserna jämförbara med dagisavgifterna, som de flesta var vana att betala. Så det var ingen ”snobbskola” som en del påpekade, och som framgår av Märta Fransons egna berättelser så gjorde hon allt för att få in pengar till skolan.
Märta Franson, som bland annat undervisade i svenska, skrev tillsammans med Casper Ljungdahl som själv varit elev i skolan, grammatikläran ”Vår svenska grammatik”.
Det är lite si och så med grammatikkunskaperna hos skoleleverna. Numera ställer jag krav på att de åtminstone ska klara tre ordklasser, de viktigaste.
Sa Märta Franson i intervjun från maj 2000 i Dagens Nyheter. Och fortsatte lite pillemariskt:
Ett substantiv är ett ord som du kan sätta ”jävel” efter. Som ”gubbjävel”. Ett adjektiv är ett ord som du sätter ”skit” framför. Som ”skitkul”. Och ett verb är ett ord som du sätter helvete” efter. Som att jobba av bara helvete!
Jag ska berätta mer om skolan, fantastiska lärare och om den mycket speciella Märta Franson, hennes varma kärlek till skolan och hennes genuina intresse för eleverna i kommande delar.