Denna kommentar till det svårbegripliga som hänt i Uppsala (läs här) visar att det kanske inte är så ovanligt eftersom föräldrar gör som de vill och samhället inte verkar förmå agera ”för barnens bästa”. Kommentaren kommer från en rektor i en skola som ligger i en förort till Stockholm:
En hel del familjer reser fram och tillbaka till sina hemländer, byter bostadsort och kommun ofta, dyker inte upp vid tillfällen de borde osv.
Någonstans på vägen så tappar samhället (kontrollinstanserna) bort barnen. Skolan är ju en sådan instans, men när familjerna reser till hemländerna och är borta i flera månader (!!!), avregistreras barnen från skolan de har gått i och föräldrarna måste ansöka om ny plats i skola när de kommer tillbaka. Skolan där barnen har gått har ingen skyldighet att hålla koll på var barnen är och när de är tillbaka (vilket också vore en helt omöjlig uppgift).
Skolan, åtminstone där jag jobbar, beviljar aldrig ledigt för barnen i mer än 10 dagar på ett år. Men föräldrarna tar helt enkelt barnen ur skolan ändå och reser iväg, ibland har de ansökt om ledigt, ibland inte. De bara försvinner.