Som ett klargörande och ett förtydligande – och för att undvika medvetna missförstånd och feltolkningar – vill jag framhålla att jag i första hand anklagar Sverige och svenskarna för att det ser ut som det gör på asylområdet, inte dem som tar sig hit och använder sig av de möjligheter som finns att göra det. ”Om det går så går det”, tänker många som inte har asylskäl. ”Man kan alltid stanna kvar här ändå, svenskarna klarar inte av att skicka tillbaka oss i alla fall”.
Visst tycker jag att det är fel att ljuga ihop asylhistorier och att komma hit i falsk identitet och till och med falsk nationalitet för att få stanna här trots att man inte har tillräckliga skäl. Men jag förstår dem som gör så i ett sökande efter ett annat och kanske bättre liv. Jag förstår att människor lär sig tricksa och göra nästan vad som helst för att bita sig fast här även om de inte är i fara i sina hemländer och inte har rätt enligt svensk lag att vara här. De vill ha det bättre och tycker/tror att Sverige är det förlovade landet.
Det jag inte kan accetera är svenska myndigheters oförmåga att upprätthålla lagar och skapa ordning på asylområdet! Det är där det största felet ligger. Och läser man mina texter under Asyl& Migration här på bloggen så förstår man det till fullo.
Som sagt, bara så att de som medvetet och omedvetet missförstår och misstolkar: jag har varit ombud för asylsökande och andra som sökt uppehållstillstånd i Sverige sedan 1995 (och Medborgarnas flyktingombudsman 2002-2007, läs här) . Jag har sett alla sidor av asyleriet och jag är så, luttrad att jag numera sällan tror på vare sig den ena eller den andra sidan längre. Och jag har sett den svenska oförmågan under alla dessa år. Kompassen snurrar…